Det räcker inte att bara tala om försoning

Gör inte försoning till teoretisk teologi. Satsa i stället på att försöka åstadkomma den – inte minst i kyrkans egna grälsjuka debatter. Patrik Hagman har läst en antologi bakifrån.

Det finns en utbredd uppfattning att Svenska kyrkan befinner sig i kris. En inte ovanlig åsikt är att denna kris är teologisk till sin natur: Svenska kyrkan har, tänker man, tappat bort sina teologiska rötter, bytt ut kristendomen mot något slags allmänt humanistiskt mys-evangelium i en strävan att försöka vara alla till lags.

Jag hör inte till dem som skriver under något av dessa påståenden. Min uppfattning är att Svenska kyrkan gömmer en hel del andlig vitalitet och teologiskt djup, men att detta kan vara svårt att få syn på, speciellt om man framför allt betraktar Svenska kyrkan via massmedia.

Därmed inte sagt att det inte finns problem i Svenska kyrkan, och att dessa problem kan ha teologiska orsaker och teologiska lösningar. Om jag skulle försöka mig på en beskrivning av de problem som är specifika för Svenska kyrkan – alltså inte de problem som gäller alla kyrkor i dag och hänger ihop med det knepiga med kristen tro i en mestadels sekulär modern kultur – så skulle jag börja med att titta på kommunikationen inom kyrkan.

Här tycks det mig finnas en härva av allvarliga problem: i kommunikationen mellan kyrkans ledning och församlingarna, mellan gräsrötter och cent­rum, samt mellan olika grupperingar inom kyrkan. Det är mera regel än undantag att debatter i kyrkan präglas av misstro, ovilja att förstå den andra samt plockande av billiga poäng på ett sätt som inte borde vara acceptabelt i kristna sammanhang. Om det finns utbredd ytlighet i Svenska kyrkan är det här.

Att Svenska kyrkans teologiska kommitté kommer ut med en bok om just försoning borde därmed vara mitt i prick, men om försoning i just den här meningen har boken förvånansvärt lite att säga. Motiveringen som ges till boken handlar i stället om att försoningen mellan Gud och människa är en central del av den kristna tron som är svår att hantera i dag. Ja, men kanske det beror just på att man tenderar se försoning för smalt och teoretiskt. I en vidare bemärkelse är försoning givetvis varken svårt att förstå eller otidsenligt. Det svåra är att åstadkomma det.

Men kanske några av de viktiga insikter kring försoning som finns i boken går att tillämpa även på de motsättningar som dålig kommunikation i kyrkan åstadkommer? Jag vill pröva att lyfta fram några sådana insikter.

Boken kan med fördel läsas baklänges. Då börjar vi med Jan Eckerdal som diskuterar försoningen i predikan, det mest centrala sammanhanget för just tal om försoning. Sammanhanget vidgas sedan i Martin Modéus text om försoning i liturgin och av Owe Wikström, som behandlar försoningens roll på den andliga livsvägen (i detta kapitel försvinner begreppet försoning nästan helt, vilket i sig är intressant).

Tyvärr saknas dessa perspektiv långt i de andra texterna i boken, vilket skapar problem speciellt i de kapitel som behandlar försoning i Bibeln och i kyrkans historia och tradition. Perspektivet blir för smalt och därför förvrängt.

Eckerdal är den enda i boken som tydligt gör kopplingen mellan försoning mellan människor och försoning med Gud. I anslutning till Bonhoeffer talar han om risken för att vi börjar predika en ”billig försoning”, där försoning blir er sak i stället för något som sker med våra relationer.

Detta kan ske på olika sätt – antingen så att ”djupet i den tragik som kännetecknar världens trasighet” trivialiseras eller i form av en överdogmatiserad tro där människans roll bara blir att nicka bifall till den formellt korrekta formulering av Guds handlande.

Här blir kopplingen till mellanmänsklig försoning viktig. Liksom försoning mellan människor aldrig sker på ett förutsägbart sätt måste vårt sätt att tala om försoning med Gud inte vara för tillrättalagt. Eller omvänt: eftersom vi tror på en Gud som på oväntade sätt griper in och upprättar brustna relationer bör vi vara öppna för att det samma kan ske till exempel i kyrkan.

Martin Modéus utgår från den del av liturgin som antagligen åstadkommer mest förvirring och frustration, nämligen syndabekännelsen. För en del är detta relativt nya inslag i liturgin själva kärnan i gudstjänsten, för andra den största stötestenen. Modéus belyser detta dilemma på ett sätt som verkligen klargör. Det finns en obalans där för mycket tyngd har fallit på syndabekännelsen och kyriet kommit i skymundan.

Medan syndabekännelsen ofta uppfattas handla om individens synd är perspektivet i kyriet vidare – där kommer hela skapelsens brustenhet in i gudstjänsten. Om denna balans kunde rättas till – hoppet står tydligt till den nya handboken – kunde fokus flyttas bort från en i grunden obiblisk fixering vid individers övertramp och vid rätt och fel.

Utmärks inte den kyrkliga debatten av precis samma fixering som Modéus ser i liturgin? ”Dålig liturgi dödar” står det på en t-shirt som är populär i vissa kretsar. Tänk om vi kunde låta vår debatt formas mera av liturgin och föra den mera i kyrie-anda, där fokus mer ligger på att finna nåd i en snårig värld än på att brännmärka motståndaren?

Om det finns en skurk i berättelsen om svensk tolkning av försoningsläran så är det Gustaf Aulén, en av giganterna i svensk teologihistoria. I sin bok från 1930 skapade han en hopplöst riggad typologi över tre typer av försoningsläror – riggad för att visa på Luthers överlägsenhet. Han lyckades därmed ge förvrängda bilder av nästan samtliga teologer han behandlar – inklusive Luther!

Auléns ande svävar ändå tydligt över även denna bok, trots många kritiska synpunkter. Speciellt illa råkar den medeltida teologen Anselm av Canterbury ut i Auléns behandling. Därför är det av stort värde att Jakob Wirén i sitt kapitel, som främst fokuserar på försoningsmotiv islam och judendom, ägnar några sidor dels åt att ge Anselm upprättelse och att presentera en alternativ och mycket mera klargörande typologi.

Wirén presenterar sex olika försoningsteman som förekommer i olika kombinationer i den kristna traditionen. I motsats till Aulén är Wirén inte intresserad av att spela ut dessa mot varandra, utan snarare visa att det finns mycket att vinna på att låta hela denna bredd komma till tals i kyrkans tal om försoning. På denna punkt är bokens författare rätt långt överens, och här förs således ett av de finaste och viktigaste dragen i nutida svenskkyrklig teologisk tradition vidare, nämligen den ekumeniskt skolade blicken för den kristna traditionen i hela dess bredd och djup.

Boken ska få en uppföljare som kommer att fokusera på att leva försoning i församling och samhälle. Denna uppdelning mellan teori och praktik är olycklig – kanske till och med en del av problemet böckerna försöker komma åt. Trots detta torde denna första volym visa att det inte råder brist på djupgående teologisk reflektion i Svenska kyrkan. Man får hoppas att uppföljaren klargör att det inte räcker enbart att tala om försoning!

Text:
Patrik Hagman

Fakta: Bok

Tala om försoning. Reflektioner över ett centralt tema i kristen teologi.
Carl Reinhold Bråkehielm, Göran Möller (red.) Verbum

 

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.