Dödsvetaren: Döden kan göra dig mer levande

Philip De Croy är kommunikationschef  för den internationella organisationen Star for Life. Paradoxalt nog är han som jobbar så mycket för livet, också Sveriges enda thanatolog. Dödsvetare alltså, med ett omättligt intresse för döden, dess riter, symboler och teologiska betydelser.
– Oavsett om man tror på en, flera eller inga gudar måste man förhålla sig till döden. Det gör thanatologin till ett outtömligt ämne, säger han.

Men I Vox Populi berättar han att döden både akademiskt intresse och existentiell utmaning. Han beskriver sin dubbla tillvaro som att ”jobba med livet i ena halvan och döden i den andra”.

Döden förändras

Samtalet ringar in hur vår syn på döden förändrats genom historien. Från de nordiska megalitgravarna och vikingatidens båtgravar, till medeltidens kristna begravningstraditioner där kroppen inte fick brännas eftersom man bokstavligt trodde på kroppens uppståndelse.

En central poäng för De Croy är hur döden har flyttats bort från vår vardag. Förr dog människor i hemmet, omgivna av familj och grannar som alla hade roller i ritualen. Idag dör de flesta på vårdhem eller sjukhus.
– Då var döden ett verb, något vi gjorde tillsammans. Idag är den professionaliserad och outsourcad. Vi har förlorat språk och närhet, säger han.

Konsekvensen är att döden blivit abstrakt. Svenskar talar till och med ofta om ”om jag dör” i stället för ”när jag dör”. En språklig förskjutning som, menar Philip, skapar en falsk distans.

Med katolska ögon

Som katolik ser De Croy döden också genom trons lins. Han beskriver skärselden som en ”generalbikt” – ett nödvändigt reningsstadium innan människan möter Gud.
– Alla människor gör fel. Därför behövs ett stadium av försoning. Precis som i mellanmänskliga relationer måste man få chans att läka och be om ursäkt, säger han.

Han påminner också om hur kristna ritualer – från begravningsriktning mot öster till trosbekännelsens tal om nedstigandet till dödsriket – har format vår syn på livet efter döden.

Så. Är han själv rädd för döden? Svaret är komplext.
– Det beror på. Om döden kommer som en stilla sömn, efter ett liv fyllt av kärlek, nej. Men om den kommer brutalt – som när min vän Zaida (Catalán) mördades i Kongo – då är jag livrädd, säger han.

En död som satt spår

Hans egen fars död i ALS har också präglat honom djupt. Den brutala sjukdomsprocessen gjorde honom än mer medveten om hur olika döden kan drabba.

Trots sin professionella närhet till döden menar De Croy att dess närvaro kan vara livsbejakande. Han återkommer till det klassiska uttrycket memento mori – ”tänk på döden”.
– Jag tror man blir mer levande av att våga tala om döden. Det gör att man tar vara på livet, vågar säga det där man annars tigit om, eller byta spår när man fastnat, säger han.

När han får frågan vad han skulle göra om han hade 24 timmar kvar, svarar han: skriva klart en bok, vara med familj och vänner – och ta emot den sista smörjelsen.

Sista dygnet

– Det blir ett intensivt dygn. Men det sätter fingret på vad som egentligen betyder något: relationerna, kallelsen och tron.

De Croy är öppen med att varken forskning eller tro kan ge hela svaret. Döden är och förblir ett mysterium.
– Facit återstår att se. Men jag tror vi tar vara på livet bättre om vi vågar tala om döden. Då blir vi mer levande.