Cellerna byts ut, men Kristi arvsmassa består

Kyrkan består inte bara av kronor och knoppar, utan också av sega och knotiga grenar. 

Man glömmer alldeles för ofta att äldre personer i kyrkan har minst lika mycket att bidra med som de yngre, skriver Rebecca Klitgaard Nelsson i veckans Eftertanke.

Kyrkans samhörighet innebär vissa utmaningar för den enskilda. Hon måste dö från sin självtillräcklighet. Men att döpas in i den samhörigheten ger också en evig kropp, och alla gåvor som den kan frambringa.

Att döpas är att dö och uppstå som en knopp på ett träd. Individualiteten suddas inte ut, den pryder trädkronan. Men det är samma sav som när oss. Och jag tänker mig att vinet från vinstocken, Kristi blod, får allt mer komplexa smaker – särskilt om man vårdar sin del av trädet varsamt.

Men att vara en del av en helhet är också en överlåtelse och ett offer. Att döpas är en slags risk: samhörigheten är inte alltid upplyftande.

Den som har sysslat med samhörighet i praktiken, exempelvis i kyrkan, känner väl till dess avigsidor. Du som läser detta vet nog hur svårt det är att förstå sin egen roll i den större helheten (den ser ju bara vinodlaren).

Man kan drivas till såväl avsmak som avundsjuka. Avsmaken infinner sig då det jag avskyr visar sig vara en del av mig själv.

Avundsjukan då jag inte förmår tro att en sådan som jag kan vara del av samma gemenskap som genier och frälsare med gåvor som vida överglänser mina egna.

Egentligen är väl avundsjukan både ett gift och en motor. Sanningen är att inte alla blir Johann Sebastian Bach, Leonardo da Vinci eller Dag Hammarskjöld. Jag har själv grämt mig när jag har vistats i frodiga grenars sällskap – men aldrig har något varit så lärorikt och inspirerande som att låta mig näras av dem.

Kyrkan består inte bara av kronor och knoppar, utan också av sega och knotiga grenar. Vi kan tro att dessa med lätthet kan sågas bort, eftersom vi bedömer träets vitalitet på dess bark.

Därmed avfärdas gärna gamla teologer och andra som har transporterat trädets sav till oss – sådana som vi skulle behöva lära av och bråka med. Man glömmer också alldeles för ofta att äldre personer i kyrkan har minst lika mycket att bidra med som de yngre.

Vi behöver tänka på ett annat sätt. Kyrkan är inte en logga, en byggnad eller en policy. Kyrkan är en såväl stolt som ödmjuk organism där olika gåvor kan skördas och delas i enkelhet och förundran.

När ett yngre kollektivt ”vi” beskär andra, äldre grenar alltför hänsynslöst så missar vi det faktum att de är trädets aorta. För sent inser vi att vi sågat av grenen som vi sitter på.

Att döpas är alltså att dö från ett alltför snävt samtidsperspektiv och ett alldeles för snävt jagperspektiv. Det är att frambära sin självtillräcklighet som ett offer. Det är att avstå från att ansa andra, men visa sig själv villig att ansas när en gren i ens liv ger dålig frukt.

Det är att bli kvar i honom, att göra sig nåbar för hans livgivande omlopp, för att inte vissna i ensamhet.

Vi lever i ett samhälle där alla fostras till enskilda entreprenörer – och där kyrkan i många fall framstår som ett företag där det viktigaste är marknadsföringen.

Vi behöver tänka på ett annat sätt. Kyrkan är inte en logga, en byggnad eller en policy. Kyrkan är en såväl stolt som ödmjuk organism där olika gåvor kan skördas och delas i enkelhet och förundran.

Alla är inte Bach, da Vinci eller Hammarskjöld – men också de är grenar på trädet. Kan vi glädjas åt det? Uppskatta församlingens gåvor som – de facto – våra egna?

Att döpas är att låta den enskilda kroppen inlemmas i en större kropp som samtidigt åldras och föryngras. Det är väl som med celler? Kroppens celler förnyas i olika takt över tid. På sju år brukar man säga att kroppens beståndsdelar har bytts ut, ändå är identiteten densamma.

Så är det också med Kristi kropp, vars cykler mäts i generationer, medan Kristi arvsmassa består.

Vi är inte en simpel och avskild del. Helheten – Kristus – finns som en kod i oss.

 

Rebecca Klitgaard Nelsson

präst i Leksands pastorat

Fakta: Tionde söndagen efter trefaldighet

Tema: Nådens gåvor

Första årgångens texter: 

Jesaja 27:2−6

Första Korinthierbrevet 12:12−26

Johannesevangeliet 15:1−9

Psaltaren 28:6−9

Liturgisk färg: grön
 

Johanna Bäcklund
Stort tack för en underbar text. Du är sannerligen en del av de frodiga grenarnas sällskap.