Insikten om att vi är ­beroende av Gud när allt annat rämnar

”Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig.” Så säger Herren till Mose på Sinai berg. Dessa ord ekar bakåt och framåt i Bibelns historia.

De ekar bakåt, till Moria berg.

Den älskade sonen, den som Sara fött på äldre dagar – den, genom vilken alla löften blivit givna – ska offras, brännas.

Det är ett offer som inte kan räknas in i en ­utbytesekonomisk sfär. Inte: du får den så får jag den. Abraham ska offra själva förutsättningen.

Det är fruktansvärt. Han sträcker ut handen och tar kniven – men så kommer en ängel i sista stund. Kanske räknas Abrahams beredskap som ett offer i sig. En bagge får dö i Isaks ställe.

Somliga menar att berättelsen ska förklara varför man slutade med att offra förstfödda barn, något som förekom i äldre kulturer (den tolkningen anses dock inte vara trolig). Oavsett skulle den förstfödde helgas på andra sätt – genom att tjänstgöra i templet eller friköpas.

Andra menar att texten om Abraham och Isak har förmildrats, att han verkligen blev offrad, men uppstod. Oavsett har Isaks död och uppståndelse blivit en bild som skänkt tröst i tider av förföljelse och martyrskap.

”Det första som kommer ur moderlivet skall till­höra mig.” Orden ekar bakåt igen, då Herren slår Farao med den tionde plågan: allt förstfött i Egypten ska dö. Men när Gud ser blodet från påskalammet över israeliternas dörrar – då ska han gå förbi.

I en judisk midrash kan vi läsa att blodet som Herren ser inte är vilket blod som helst. Det är Isaks blod. Dagen på Moria berg blev så en föraning av påsken, av folkets befrielse från Egypten.

Denna tolkning fanns i folkets medvetande ­under Jesu tid.

”Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig.” Orden ekar framåt, i Lukasevangeliets början, då Josef och Maria frambär Jesus i templet och helgar honom åt Herren. De anar inte hur barnet ska bli nyckeln till befrielsen, hur den ska eka än i våra tider!

Likt Isak skulle han själv bära sin ved, sitt kors. De är kanske i ungefär samma ålder (enligt Talmud är Isak 37 – han är åtminstone inget småbarn). Om dagen på Moria berg ska tolkas som ett Herrens prov på Abrahams kärlek, så är Jesu korsfästelse ett ­Herrens prov på sin egen kärlek till människan. Ett subversivt offer, ett försonande självmål.

Herren sänder alltså sin älskade son till sin vingård, han sänder honom till döden. Det är lätt att banna arrendatorerna för sonens död, men vilka är det? Det är inte vingården, det judiska folket, som Jesus förebrår. Han förklarar sin fullmakt gentemot sina motståndare i ledarskiktet. Frågan vi bör ställa är: hurdana är vi själva som arrendatorer?

Även vi har nog ibland offrat hörnstenen i våra liv.

Offerritualen må i dag kännas våldsamt omodern, men vi måste ha kännedom om tematiken. Den handlar ytterst om en möjlighet för människan att bekräfta sin kärlek till Gud. Om skydd mot fiender och svält. Om tacksamhet för Guds gåvor och tillit till att Gud kommer fortsätta ge, om vi inte krampaktigt håller fast vid vårt eget.

Jag menar att detta är grunden för en sund modernitetskritik: en insikt om att vi är beroende av Gud när allt annat rämnar (som det gör nu).

Förlorar vi förståelsen för offret så förlorar vi fundamentet. Vi förlorar också länken till våra judiska syskon, som vänt sin blick till Isak, då kristna har sträckt ut handen och tagit kniven mot deras strupar.

”Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig.”

Vi kan inte offra i templet längre, och vi behöver det inte: Jesus är vårt försoningsoffer. Men vi kan offra dagens första stund i en lovsång till Gud, månadens första hundralappar till bättre behövande.

Ja, så ska Guds ord eka i vår tid.

Rebecca Klitgard Nelsson
Präst i S:t Matteus, Stockholm