Med hoppet om att det nya livet ska finna sitt fäste

Årstidsbrytning – hur den rör sig genom våra kroppar. Livets egen liturgi. Ögonen som vänjer sig vid ljuset. Ansiktet mot solen, hud som törstar efter värme och takdropp. Dammet som virvlar i köket, lägger sig som ett lager över vinterns mörka kläder.

Vi vill klä av oss nu, lager efter lager. Vårvintertid. Smältande snö, smutsen och gruset. Frön som läggs i svarta jorden. Väntan. Allt det som långsamt ska vakna till liv. Fåglarna som återvänder, renarnas vandring mot lågfjället och fostret rörelse i vajans kropp.

Maria bebådelse – vårfrudagstid. Hoppet om att det nya livet ska finna sitt fäste, i livmoderns mjuka, varma. Vi räknar dagar, söker efter tecken. Vi ber ordlöst för att allt ska gå bra. Att du ska hålla din skyddande hand över oss. Dina välsignande händer runt det nya, sköra livet. Vi vill tillit och vi bävar.

För världen är en orolig plats där bomber ­faller och mammor tar sina barn i handen för att söka skydd. Världen är en plats där män ­tvingas ut i krig, familjer splittras och tvingas till flykt. Vi ­känner maktlösheten och vreden rasa i bröstet, en tyngd och en hetta, ut i armar och händer som vill handla.

”Var inte rädd”, en ängels hälsning i en ­orostid. Vi vill tillit och vi bävar. Håller du din ­skyddande hand över oss? Hur ska vi annars våga? Och vi ­måste våga.

Du ska bli mor. Ett positivt svar på graviditets­testet. Det efterlängtade. Det befarade. Ett ögonblick av svindel och lycka eller total tystnad. Kanske stod du ensam i badrummet. Ögonen fästa på strecket som långsamt trädde fram. Ingen ängel, inga löften. Eller var någon där hos dig då? Lade sina händer på dig. Stod intill dig medan alla tankar rusade genom kroppen? Var det någon som gav dig modet, vissheten och lugnet? Det kommer att bli bra. Var inte rädd.

Du ska bli mor. En fråga och ett faktum. En ung kvinna som sorterar snabbt i tankarna. Hur är det möjligt? Det är inte möjligt. I berättelsen går allting så fort. Ett änglabesök och efteråt vissheten och kanske tvivlet – har detta verkligen hänt? Maria – vi talar om ditt mod, din lydnad, din tillit.

Och jag vill tillit och jag bävar inför livets väldighet och helighet. Inför allt det vi inte kan råda över. Du ska bli mor. Ett faktum som förändrar världen. Ett besked som får oss att jubla, brista ut i lovsång. Att vara välsignad. Ett besked som får oss att tvivla och för en stund befinna oss i fritt fall. Inte nu, inte i den här tiden. Jag kan inte. Jag vågar inte.

”Var inte rädd”, en ängels hälsning i en orostid. För inte ens en sparv faller till marken utan att du Gud är där.

Livets egen liturgi som bryter upp ordningen för det jag tror mig kunna förfoga över och kontrollera. Islossningen och älven som river. Livets liturgi som tillfälligheter och tecken att tyda. Livets egen rörelse genom våra kroppar – en sårbarhet, en helighet.

Hade du Gud kunnat välja en annan väg, än den genom kroppen? Hade du kunnat annat än att själv bli kropp?

Mitt i ett pågående krig, i en belägrad stad där sjukhuspersonalen arbetar utan el och vatten, utan annan tillgång till smärtlindring än händer, ord och ögon. Där, i ett av rummen, sitter en kvinna som nyss fött, håller sitt barn. Hon säger: ”Det måste blir bra. Jag kan inte annat än hoppas. Det måste bli bra, för barnet är här nu”.

Susanne Dahl
Studentpräst i Umeå