Metafor om livet som resa säger något om livets komplexitet

Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” (Joh. 14:5)

Hur många av oss har inte liknat livet vid en resa? Utan att tänka på det så värst ingående blir det ofta bilden av resan som får stå för vårt liv. När vi träffat kärleken, bytt jobb eller gått i pension – en ny anhalt på vägen. Det är ett bildspråk som fungerar i vår kulturkrets. Resandet är en naturlig del av våra liv och för de flesta av oss innebär livet uppbrott från de bekanta platserna.

Att likna vårt eget liv vid förflyttningar i rummet verkar för oss som något självklart. Men tänker vi efter så inser vi kanske att matchningen egentligen inte är så given. Det är en koppling som gjorts någon gång i historien och som vi nu uppfattar som självklar.

Johannesevangeliets författare låter Jesus gång på gång utgå från vardagliga händelser och föremål. Det är bilder hämtade ur en tillvaro som delvis är lik vår egen, men för oss är många gånger associationerna obekanta. Han möts varje gång av samma jordnära, förvånade reaktioner från åhörarskaran.

Bildspråket vaggar inte till sömns. Det upprör, stör och förbryllar. Inte kan väl jag som en vuxen man krypa in i moderlivet? Inte kan jag väl få vatten som räcker för all framtid? Hur kan vi veta vart du är på väg?

Att säga att vårt liv är som en resa är knappast ett bildspråk som får någon att höja förvånat på ögonbrynen. Här uppstår inga missförstånd. Tvärtom. Bilderna har blivit så vanliga att de tappat mycket av sin innebörd. Metaforerna har blivit lite trötta. Men egentligen hjälper den här typen av bilder oss att säga något om livets komplexitet, utan att vi för den skull behöver gå in på detaljer. För oss är de underförstådda.

Livet kan vara strapatsrikt, livet har höjdpunkter men rymmer också besvikelser, det är aldrig stillastående. Ingen av oss tolkar det bokstavligt, men bilden av livsresan rymmer ändå hemligheter om vi tar oss tid att utforska associationernas värld.

I Johannesevangeliet blir Jesus en vishetslärare. Med upprepade och ibland lite invecklade formuleringar försöker han förmå lyssnarskaran att lyfta blicken och greppa vad det är han pratar om. De är fast i den tillvaro de kan se och känna. Jesus rör sig på ett annat plan. Bilderna får successivt en annan och djupare innebörd.

Jesus vänder och vrider på orden. Han talar inte om denna världen, men om en värld som är intimt sammanlänkad med vår. Lik men ändå olik. Nyckelorden har upprepats så ofta att de till slut har blivit främmande för oss.

Och kanske är det just det som är avsikten. Att det vardagliga ska vara som en brygga som hjälper oss att ana något av den kommande tillvaron. Jesus vill liksom dra åhörarna in mot tillvarons fördolda djup.

Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” (Joh. 14: 5–7)

Bilderna pekar till slut mot ingen annan än Jesus själv. Han är vägen, han är den som visar vem Fadern är. Bortom tingen och allt det vardagliga framträder Jesus som nyckeln till att förstå vart tillvaron är på väg. Han finns också i vår egen livsresa – dess många oförutsägbara vindlingar till trots.

Erik Sidenvall
Stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet