Tron är ingen privatsak – den bär genom samhällskriser

Andens närvaro gör något i oss och med oss och i förlängningen det samhälle vi lever i.

Eftertanke av Kerstin Oderhem.

Det händer att vi i det offentliga samtalet får höra, när det blivit känt att en person med position har en kristen tro: ”Det har inget med jobbet att göra. Tron är bara en privatsak.”

Jag funderar på varför vi i det offentliga rummet har svårt att hantera att människor är troende, och kan en persons tro reduceras till att endast vara en privatsak?

Söndagens tema handlar om samhällsansvar och passar utmärkt för reflektion i vårt nuläge. Vi är på väg ut ur en global pandemi samtidigt som vi möter andra kriser, varav den om miljön kanske är den största. Vi har under pandemin lärt oss mycket och att vi alla behöver göra vår del, som att arbeta hemma och hålla avstånd.

Civilsamhället har tillsammans gjort mycket för medmänniskan under denna tid och det har blivit alltmer tydligt att ingen ensam aktör kan hantera de stora samhällsutmaningar som vi står inför.

Som individer i ett samhälle behöver vi alla bidra och vi vet att kyrkan i hela dess ekumeniska bredd är en viktig medspelare.

I Jesus Kristus finns hoppet, livet och tron på framtiden. Därför borde en person som bär den tron, vara samhällets största ­tillgång, för där hopp och kärlek finns, finns det möjligheter.

Det kan vara viktigt att påminna oss att ­kyrkan är alla dess medlemmar och ­gudstjänstfirare. ­Jesus säger om den människa som tror, att Gud är där, närvarande i människan genom den ­heliga ­Anden. Andens närvaro gör något i oss och med oss och i förlängningen det samhälle vi lever i.

Paulus utmanar i söndagens episteltext från ­Romarbrevet 13 de troende till ett liv som ­reflekterar den tro de är bärare av. Han ­backar ­liksom tillbaka till Guds utgivande kärlek till ­människan. På grund av den kärlek vi fått ta emot vill vi också göra det som är gott för andra människor.

Paulus citerar några av buden, begå inte äktenskapsbrott, döda inte, stjäl inte och ha inte begär. Alla dessa bud handlar om det som berör våra relationer till varandra och oss själva, eller som Paulus sammanfattar det i sin undervisning: Du skall älska din nästa som dig själv.

När Gud blir människa i Jesus Kristus visar han sin stora kärlek. En kärlek som utmanar till både mottagande och utgivande. Gud kallar till omvändelse och ett liv i Kristi efterföljd.

Jag hörde nyss en person som nyligen funnit tron på Jesus säga: Den kristna tron har gett mig nya värderingar och ett nytt sätt att se på livet.

I en tid när tron ibland reducerats till en privatsak behöver vi som kristenhet räta på ryggen, stolta över den tro som bär både genom kriser och i samhällsomvandlingar. I evangeliet hittar vi en fri­modighet som gör att vi kan ta plats som en aktör bland andra, där vi tillsammans söker lösningar på samhällets utmaningar.

Politiken kan inte ens i sina bästa stunder ge ­människan svar på livets stora frågor. Men i ­evangeliet om Jesus Kristus har vi världens ­bästa budskap som gång på gång utmanar oss själva och de människor vi möter.

I Jesus Kristus finns hoppet, livet och tron på framtiden. Därför borde en person som bär den tron, vara samhällets ­största tillgång, för där hopp och kärlek finns, finns det möjligheter.

Vi kan sjunga med psalmen i Britt G Hallqvists översättning:

Gud från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar
ut i en värld där stora risker väntar.
Ett med din värld, så vill du vi skall leva.
Gud gör oss djärva!

(Svenska psalmboken 288 med text av den ­engelske psalmförfattaren Fred Kaan 1968.)

Kerstin Oderhem
Missionsföreståndare EFS

Fakta: Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet

Tema: Samhällsansvar

Första årgångens texter:

Jeremia 29:4–7

Romarbrevet 13:7–10

Matteusevangeliet 22:15–22

Psaltaren 40:14–18

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke