Tron bär även när den inte ger oss frid eller svar

Du är så stark, jag önskar att jag kunde tro som du! Aldrig tvivla, aldrig känna oro. Bara lita till Gud, till och med i tider av krig.

Känns orden igen? Eller åtminstone tanken? Kanske har någon sagt så till dig, eller du tänkt så om någon annan. Alldeles oavsett så är tro omöjlig att jämföra, för vem av oss vet det sanna djupet i en annan människas tro eller tvivel?

Tron bär. Det var något av det allra sista min ­pappa sa till oss närmaste innan han dog. Jag minns honom som kraftfull. Inte fysiskt, men i sitt handslag, sin röst och sin person. Han var ivrig att tala om tro, så ivrig att han i en predikan förklarade att han just därför stod i predikstolen 320 söndagar om året. När vi efteråt frågade hur han kommit fram till den summan sa han lättsamt att han först tänkt säga 365 söndagar om året, men sen räknade bort semestern …

Tron bär, sa min döende pappa i en ålder av 49 år och mitt i en kyrklig karriär. Nedbruten av sjukdom, men buren av Gud. Många kom för att ta farväl, men det var han som fick ge tröst. Hur har Gud råd att låta detta ske, sa några, som om vi vore brickor i ett cyniskt brädspel och pappa värd att offras. Jag vet att deras tvivel och gudsanklagelser gjorde pappa ledsen. Han levde ju för att uppmuntra till tro och visa på Jesus mer än sitt eget. På livsmod, inte missmod.

Den kämpande tron, så är temat för den söndag som kommer. Vi möter Elia och kvinnan i Simons hus. Han, en våldsam och framgångsrik profet som plötsligt tappade all livsglädje och tro. Hon, en namnlös och nedvärderad kvinna definierad av ­begreppet ”synderska” i en patriarkal värld, men sedd och bekräftad av Jesus.

Elia och kvinnan är underbara exempel på en tro som bär. Deras mod består i att resa sig och våga ta emot. Att vara svag, skulle man kunna säga, med risk att idealisera svagheten.

Berättelserna om dem handlar ännu mer om ­deras styrka. Kvinnan bröt normen, hon gav sig in i en miljö där hon visste att hon inte var väl­kommen men där hon också visste att Jesus fanns. Och Elia vågade ta emot det ängeln gav honom. Han reste sig ur den självömkan som kunnat bli hans död.

Både kvinnans och Elias tro bar dem till ett nytt möte med Gud. De vågade närma sig, utan vare sig självförakt eller självförhärligande, och mötte en kärlek som upprättar även i det lilla. I ett ord av förlåtelse och i en stilla susning. En Gud som vill närhet, inte distans.

Tron bär. Så lyder dagens heliga evangelium. Den bär inte till materiell lycka eller andliga stordåd. Den bär inte ens till alla svar eller inre frid. Och den skyddar inte mot bomber, Men den bär oss som en grundton i livet, en melodi som rymmer både dur och moll.

Hur finner vi en sådan tro? Genom att närma oss Gud som de vi är och låta oss bli funna i det som är, vill jag svara. Det låter så enkelt men är så svårt. Men Elia och kvinnan i Simons hus visar vägen. Det handlar om släppa taget om våra egna föreställningar om vad som måste sägas, måste ­göras och måste tros för att duga. Om att lita mer till Guds löfte än min egen känsla. Att ge upp kan vara den största segern, att släppa taget för att finna det på nytt.

Det är klart att min pappa kämpade och undrade varför hans liv skulle bli så kort. Han tog ner alla speglar för att slippa se själv förtvina men jag hörde honom aldrig förbanna Gud. I en sista hälsning till församlingsborna skrev han om den trötthet döendet för med sig. Där nämnde han också vad som bar honom: Förbönen, överlåtelsen, vissheten.

Den tro som bär byter fokus från sitt eget till Gud.

Gunnar Sjöberg
Präst och skribent