Kent Wisti om kyrkans död och fortsättning

För åtta år sedan skrev den välkände prästen Kent Wisti i en debattartikel att Svenska kyrkan kanske måste dö – för att kunna bli något nytt. Det väckte starka reaktioner. Men det har inte hindrat honom från en idé som han mer ser som ett krass fakta.

Å andra sidan - intresset för Svenska kyrkan tycks öka, och går dessa bilder att förena?

Kyrkan, döden och livet

I Kyrkans Tidnings podcast Vox populi samtalar Robert Tjernberg med Kent Wisti om framtidens kyrka, dess död och liv.

– Det finns ingen inbyggd kyrkokritik i det. Allt är ställt under förgängligheten. Jag kan säga att min mamma måste dö – men det betyder ju inte att jag inte älskar henne. På samma sätt gäller det kyrkan, säger Wisti i ett nytt samtal i Kyrkans Tidnings podcast Vox populi.

Det är inte framtiden för kyrkan som idé han ifrågasätter – tvärtom. Wisti ser en historisk möjlighet just nu.

– Svenska kyrkan har chans att vara kyrka på ett sätt som vi aldrig haft tidigare. Alltså genuin kyrka. Vi har resurser, vi har en plats i samhället, vi har tillit och erfarenhet – och vi är inte lierade med politisk, ekonomisk eller militär makt på samma sätt som tidigare. Nu kan vi blomma.

Släpp kampen!

Men för att blomma, menar Wisti, måste vi släppa dödsångesten. Släppa kampen för att rädda en organisatorisk form – och i stället odla det levande innehållet. De små sammanhangen. Det som faktiskt redan händer.

– Det som gör oss viktiga nu är det lilla, det långsamma. Soppluncher. Gitarrer vid lägereldar. Någon som säger "Kul att du kom – kommer du nästa vecka också?".

Wisti gör skillnad på Svenska kyrkan som organisation – och Kyrkan som tillhör Kristus. Den senare är evig, menar han. Den första måste kanske förändras, eller försvinna.

Han påminner också om att vi inte är främmande för det i kristen tradition. Kyrkor har alltid fötts, vuxit och dött. Kanske tar Svenska kyrkan bara längre tid på sig.

Gud blir inte mindre

– Vi är insnurrade i tanken att Svenska kyrkan är Kyrkan. Men det är inte samma sak. Gud blir inte mindre för att Svenska kyrkan blir mindre.

Samtalet rör också folkkyrkans framtid. Har visionen om en kyrka för alla blivit ett hinder? Måste vi omdefiniera vad det innebär att vara inkluderande?

– Vi måste vidga "vi:et". Jag står inte närmare Gud än någon annan. Det är inte finare att vara förvaltare av tradition än att vara förnyare. Det viktiga är samtalet.

Men även i samtalet finns inbyggda spärrar, menar han. Normer för vad som räknas som "rätt tro", vad som är fin teologi. Det provocerar honom.

Vill se ödmjukhet

– Jag är usel akademiker. Men jag är en jävligt bra teolog. Jag behöver respekteras för den jag är i min tro – och måste också visa respekt för andra.

Han efterlyser en ödmjukare kyrka, där fler får plats. Där en konfirmandträff i förorten räknas lika mycket som en högmässa. Där humorn får tränga in i allvaret, och där framtiden inte behöver planeras in i minsta detalj.

– Jag ska träffa tio konfirmander ikväll. Det är det mötet som är viktigt. 

Och det är kanske det som är kyrka – människor som möter människor. I tillit till Gud. Här och nu.