Gång på gång brister jag i relationen till mina barn

Som förälder umgås jag med många andra föräldrar. Det finns ett tydligt behov att ventilera hur vi fungerar i vår föräldraroll. Vi kan stå bredvid varandra i en lekpark och skjuta på en gunga när samtalet plötsligt dyker ner i värderingar som präglat oss och hur vi själva vill uppfostra våra barn. Samtidigt finns osäkerheten på vad vi verkligen kan kontrollera.

Vi konstaterar att barnen utmanar oss och både de och vi är under ständig utveckling. Vilka sidor hos oss själva behöver vi jobba med?

Många människor inser när de ser tillbaka på sin barndom att deras föräldrar på olika sätt velat förverkliga sig själva i dem. Som att föräldrarna försökt leva genom sina barn. Ibland har föräldern trott sig göra det som barnet vill – men efter lite djupdykning kan det senare kommit fram att barnen gått med på det för att göra föräldern glad eller nöjd.

Det finns barn som upplevt sig som sina föräldrars sköld eller vapen i ett krig mot andra vuxna, mot idéer eller åsikter.

Det kan ha satt djupa spår och tar tid att bearbeta.

När pappan Abraham, som brinner så mycket för det han tror på och är kallad till, är på väg för att offra sin son Isak, väcks många frågor.

Hur är Abraham funtad egentligen?! Håller han sina egna intressen och sin tro så högt att han är beredd att dra hela sin familj in i olyckan och de konsekvenser det kommer medföra?

Isak, vars ålder är oklar, följer med och litar på sin pappa, och bibelberättelsen utelämnar vad Isak tyckte och kände.

En årsrik vän sa, i samband med att jag fick mitt första barn, att: ”ju mer jag funderat över mitt föräldraskap, desto mer har jag lärt mig om Gud.”

Jag går ofta omkring och stavar på de där orden. 

Bibelns liknelser och skildrandet av Gud som en förälder men också som ett barn, ger andliga, psykologiska och 
sociala perspektiv på mitt eget liv som människa. Det kan vara knepigt att veta om jag navigerar rätt i alla liknelser och de är inte alltid så tydliga. Det är som att ju mer jag vrider på dem desto mer komplext kan det bli, och det tycks vara som det ska.

Oavsett så finns det mycket som jag inte lyckas med som pappa i relation till mina barn. Gång på gång brister jag och jag kommer fortsätta att brista. Stundtals upplevs jag nog frånvarande och inte tillräckligt intresserad av deras liv, säkert kommer jag söka bekräftelse genom dem och tycka att det är underbart om de vill ägna sig åt sådant som jag gillar.

Det kommer också en dag när de kommer kunna ha valet att välja bort mig utifrån sin självständighet. Så är spelreglerna som förälder.

Det blir kontentan av dagen när jag efter en kämpig promenad från lekparken står i hallen, med matkassar i varje hand, och min son säger att han inte vill prata med mig och min dotter träffsäkert säger att jag kan prata med min kompis Jesus i stället.

Jag kan inte försöka nog mycket att utvecklas som förälder och medmänniska, och minns samtidigt att de som gått före påminner mig om att Gud längtar efter att föra ihop det som splittrats. Orden av den irländske författaren Oscar Wilde ekar: How else but through a broken heart may Lord Christ enter in? Hur ska Kristus komma in, om inte genom ett brustet hjärta?

Jag förbinder mig att med mitt liv och mina erfarenheter försöka visa att det inte är det hela som behöver helas.

Tiden lär utvisa hur den processen går för oss.