Teologi

Hur ska vi kunna tro när vi lärt oss att kritisera allt?

Foto: Mikael M Johansson

Känner du dig som en dålig debattör? Då borde du läsa Paulus! En mer förlåtande författare finns inte i litteraturhistorien, skriver Christofer Wilson i veckans Eftertanke.

Har du nån gång i debattens hetta totalt tappat bort din poäng? Kanske du haft för många bollar i luften samtidigt, och inte lyckats hålla en röd tråd? Känner du dig som en dålig debattör? Då borde du läsa Paulus! En mer förlåtande författare finns inte i litteraturhistorien.

Jag älskar Paulus. Inte för att han är glasklar, tvärtom: jag ler när jag läser hans epistlar, för att de är så himmelskt röriga. Ofta börjar han ganska bra, men mot slutet har han ofta snärjt in sig i så långt i teologins snår att han inte riktigt hittar ut. Glasklar – nej. Men jag älskar honom för att han brinner.

Han försöker verkligen förklara och förkunna, trots att han inom sig vet att ämnet för hans framställan är ett mysterium. Han försöker bemöta kritiken som kommer från tusen olika håll. Han försöker hålla ihop den kyrka som lever av ren energi och kärlek, utan kyrkoordningar och ämbeten, ja till och med utan bibel. Han ger sig inte.

Och han har bara ord. Ord som kan tolkas åt olika håll. Ord som kan missförstås. Ord som aldrig kan fånga kraften i den ande som kom över honom den där gången då Ananias lade sina händer på hans huvud, då fjällen föll från hans ögon och han såg. Otillräckliga ord.

Läs gärna söndagens episteltext som ett exempel på detta. Klart Paulus vet vad han vill säga, men helt ärligt, får han det klart och tydligt sagt?

Glasklar – nej. Men jag älskar honom för att han brinner.

Reformationssöndagen handlar ju faktiskt om just detta. Det levande ordet som inte kan låsas i en specifik betydelse. Vi som lever med Bibeln gör det ju under ett helt liv. Orden träffar oss olika under livsresan. Även i kyrkans liv kommer orden att träffa olika, få olika betydelse i olika tider.

Men där finns också något oföränderligt, ett eko av det levande ordet. Det ord vars liv inte kan fångas i en bokstav allena. Det ord som, buret av anden, träffat oss på djupet och förändrat riktningen av vårt liv, av historien. Det ord som får fjällen att falla från ögonen, så att vi ser.

Paulus är väl medveten om det. Han kastar in mängder med citat från skrifterna och profeterna, helt ryckta ur sitt sammanhang, men – och detta är viktigt – insatta i ett nytt sammanhang. Hans främste uttolkare doktor Martin Luther gör likadant. Med en gripande lyhördhet för sin tids frågor och andliga nöd lyfter han orden ut sitt antika sammanhang och räcker evangeliet till sin samtid.

Och här uppenbarar sig den fråga som vilar över reformationssöndagen: Vilket är vårt sammanhang i dag 2019?

Själv fastnar jag för Paulus fråga i dagens epistel: ”Men hur ska de kunna åkalla den de inte kommit till tro på?” För Paulus ett resonemang om sina judiska landsmäns förhållande till den nya tron? För mig en fråga om alla bröder och systrar i församlingen som inte kan tro. Som fyllda av längtan står på kyrkans tröskel, kanske som konfirmand, eller sökare, sörjare, törstare, men som inte kan tro. Ordet har hörts, men liksom inte trängt in. Något står i vägen.

Jag undrar om det funnits en tid tidigare i historien då ord och sanningar varit så flytande. Nutidsmänniskan kommer till kyrkan så full av verklighetstolkningar och förbehåll att sikten blir helt skymd. Hur ska vi kunna åkalla? Vi som lärt oss att kritisera allt. Vi som lärt oss titta misstänksamt på alla sanningar. Vända på alla ord.

Hur ska vi kunna öppna hjärtat för det där levande ordet?

Christofer Wilson
präst

Fakta: Sexagesima – Det levande ordet

Andra årgången:

Psaltaren 119:129−135

Romarbrevet 10:13−17

Johannesevangeliet 7:40−52

Psaltaren 33:4−9,

liturgisk färg: blå/violett

Taggar:

Eftertanke Präst

Läs vidare