Varje sökare finner en bundsförvant hos Dylan

Bob Dylans sånger innehåller skildringar av världens brustenhet. Ett av hans viktigaste bidrag till berättelsen om det mänskliga består i troheten mot den lilla och utsatta människan – medan kampen pågår och inga svar eller lösningar finns inom synhåll. 

En av kärnfrågorna i Dylans sånger handlar om genuin gudstro. Som artist har han modet att ­gestalta längtan efter en levande och icke blott omtalad Gud.

Bob Dylan föddes som Robert Zimmerman den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota, i en judisk familj. Hösten 1959 flyttade han till Minneapolis och skrev in sig vid universitetet. Det var under denna höst Robert Zimmerman antog namnet Bob Dylan och gjorde sig känd som folksångare.

Hans karriär sträcker sig över sex decennier med 39 studioalbum med egna sånger, flera album med outgivet material, livealbum och album med amerikansk och engelsk folkmusik. 

Många anser att åren 1965 och 1966 är Bob ­Dylans konstnärligt mest betydande period. 1965 spelas Like a rolling stone in på albumet Highway 61 revisited, en sång som tidskriften Rolling Stone har utsett till rockmusikens viktigaste sång – alla kategorier.

Under sextiotalet skriver Bob Dylan sånger som Lay down your weary tune, Chimes of freedom, Gates of eden och Desolation row. Dessa sånger rymmer mångbottnad religiös tematik. Mänskliga känslor, erfarenheter och handlingar ställs i texterna i relation till det gudomliga – ibland med bitande ironi, ibland med gränslös tröstlöshet, ibland som metafysisk hymn.

Under sjuttiotalet fördjupas sökandet. ­Sånger som I shall be realesed, Knockin' on heaven 's door, Forever young och Changing of the guards ­uttrycker religiös längtan och föreställningar om befrielse som tydligare relateras till en personlig Gud. 

Father of night från 1970 är en sång om den Gud som är närvarande i sin skapelse:

Father of air and Father of trees,

Who dwells in our hearts and our memories,

Father of minutes, Father of days,

Father of whom we most solemnly praise.

I sitt sångskapande har Dylan under sextio- och sjuttiotalet hunnit borra sig djupt ned i den judiska och kristna språkvärlden. Att Dylan skulle anamma en evangelikal kristendomstolkning hade ingen förväntat sig. Med albumen Slow train coming (1979) och Saved (1980) blir Dylan under några år en evangelist.

I och med albumet Shot of love (1981) återknyter Dylan till det språk som vi kan känna igen från hans tidigare album under sjuttiotalet. Där är dualismen i stort sett upplöst. 

Flera texter anspelar på bibelord men domineras inte av salvelsefull fromhet, utan framhäver i stället ett personligt färgat språk. På denna skiva finns Every grain of sand, en sång som vissa musikrecensenter kallar Dylans psalm. 

Dylans fortsatta sångskapande innehåller en fördjupad brottning med livet och gudsfrågan. Dylans karaktäristiska blandning av svärtad livserfarenhet, undergångsskildringar och längtan efter Gud utgör viktiga grunddrag som låter varje sökare finna en bundsförvant. 

I Dylans sånger möter vi ett berättarjag som om och om igen prövar om det finns en tro som över­lever mötet med livets brutalitet. På albumet Oh mercy (1989) gestaltas en tro som i några texter förmår hålla samman starka spänningar som berättarjaget upplever inom sig själv, i relation till världen och i relation till Gud.

Sångerna Where teardrops fall, Ring them bells och Shooting star kännetecknas av en mystiskt glidande ljudbild. Språket fördjupar förståelsen av trons liv på ett paradoxalt sätt. Berättaren verkar klar över att de metaforer han använder bara delvis förmår skildra vad han uppfattar som ”sanningen”. 

Medvetenheten om språkets begränsningar leder dock inte till tystnad. Oh mercy gestaltar världens sönderfall, men i världen finns även en lågmäld nåd som stillsamt tonar fram.

Albumet Time out of mind (1997) är en smärtsam skildring av kärleksförlust. Strofer fyllda med lidandeskildring avlöser varandra i varje text. I sånger som  Not dark yet, Til I fell in love with you, Cold iron bounds, Trying to get to heaven gestaltas livets brutalitet.

When you think that you´ve lost everything,

You find out you can always lose a little more.

(Trying to get to heaven) 

Texterna går att läsa som en modern gestaltning i samma genre som psalmistens klagan och Jobs klagan i Gamla testamentet:

Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret. (Job 17:13)

En viktig skillnad finns i jämförelsen med Jobsdramat. Dylans berättarjag anklagar inte Gud för sitt lidande, vilket Job gör. Berättarens klagan länkas istället samman med längtan hem till Gud. 

I feel like I´m comin´

To the end of my way 

But I know God is my shield

And he won´t lead me astray

(Til I fell in love with you)

Förtröstan återkommer i sångtexterna. Inför livets ändlighet kan människor leva och finnas till för varandra, sjunger Dylan i When the deal goes down som finns på albumet Modern times (2006):

More frailer than the flowers, these precious hours

That keep us so tightly bound

You come to my eyes like a vision from the skies

And I’ll be with you when the deal goes down

I blueslåten Goodbye Jimmy Reed från senaste ­albumet Rough and rowdy ways (2020) finns en ­kritik av kyrkan och människor som är självupptagna. Det berättarjaget längtar efter är en levande och äkta gudstro. Give me that old time religion, it’s just what I need. Dylan citerar avslutningen på Herrens bön: For thine is the kingdom, the power, the glory. Ditt är riket, makten och härligheten.

Man kan undra hur en sådan dyster artist som Bob Dylan kan samla folk till konsert efter konsert, år efter år. Varför går jag på dessa konserter? Varför fortsätter jag lyssna på hans musik? 

Ett svar på den frågan är ärligheten. Vem vill ha en banaliserad tro när den existentiella vardagliga kampen handlar om att viktiga livsvärden står på spel?