Spännande idé men svårt att tränga igenom innehållet

Arkitektur, konst och musik är alltid en (medveten eller omedveten) tidsresa. När vi ser en byggnad eller en tavla ser vi genom ett litet titthål tillbaka till tiden för dess tillkomst.

En orgel är speciell så till vida att den kombinerar ovanstående konstformer, tillsammans med sin mekanik som ofta har varit den mest avancerade för sin tid. Därför har orglar fascinerat fler än bara de som tycker om orgelmusik.

Därför är det också lovvärt av Visby domkyrkoförsamling att man dokumenterat sitt stora projekt att återuppbygga domkyrkans gamla läktarorgel.

Resultatet har blivit en bok med nio kapitel där några av de inblandade beskriver bakgrund, process och den musik som kan ha klingat från den ursprungliga ­­orgeln. 

Att så utförligt teckna en bakgrund och ett sammanhang för ett instrument är en spännande idé. Att levandegöra historia genom en orgels prisma borde kunna locka intresserade. 

En fråga som infinner sig ­ganska tidigt under läsningen är dock vilken läsare man försöker nå. I det första kapitlet: Gotland vid sekelskiftet 1600: landsfogdens ”uppror” 1598–99 och stiftschefens avsättning 1599 blandas ”länsherrar”, ”landsfogdar” och ”landsdomare” så tätt att det snabbt blir en smula förvirrande. 

Även om historieskrivning om hur det var för vanligt folk är värd att läsa blir texten svårgenomtränglig för den som inte är insatt i Gotlands lokalhistoria. Att sammanhanget knyts ihop i Tryggve Siltbergs andra kapitel med teorin kring de tolv namngivna porträtten på orgeln är förvisso häftigt men läsaren måste vara bra ihärdig för att komma fram till det.

På samma sätt är det i nästkommande kapitel: Samtida orglar i ett hanseatiskt perspektiv. De många namnen på orgelbyggare tynger ner texten och en djupare förklaring till vad smala och vida mensurer är (orgelpipans vidd i förhållande till dess längd) hade hjälpt fler än de redan orgelfrälsta att förstå vad som gör instrumentet i Visby och dess samtida ”släktingar” runt Östersjön speciella. 

Mads Kjersgaard lyckas i sitt kapitel Intonation av Visbys rekonstruerade renässansorgel väl med att suga in läsaren i processen att intonera ett så speciellt instrument – att ge den dess ”klangfärg”. Även om det ofrånkomligen förekommer en del knepiga tekniska termer förklarar han tydligt med exempel och ger personlig inblick i hur en intonatör ibland måste göra våld på sin egen smak för att vara originalinstrumentet troget. En sådan titt in i processen gör den gripbar och levande för läsaren.

Några redaktionella underligheter bidrar tyvärr till att boken blir svårare att ta till sig än nödvändigt. I förordets svenska text preciseras inte vid vilket år utvecklingen av församlingens orgelbestånd inleddes. Däremot finns årtalet med i den parallella engelska översättningen. 

Och om boken nu ska vara på två språk, varför har inte Catarina Grönlunds kapitel översatts annat än som en AI-genererad sammanfattning? I de kapitel där det förekommer rikligt med bilder är det också synd att många är i så låg upplösning. 

Att sammanställa en bok om ett så komplicerat projekt som att ”återställa” en 400 år gammal orgel på så sätt att den engagerar en bredare allmänhet är svårt. På sina ställen lyckas boken väl med den uppgiften. På andra ställen blir det kämpigare även för läsare med större förkunskaper att hänga med. 

Men den som lyckas med det finner fascinerande inblickar i en process som kanske aldrig kommer att göras om i vårt land och förhoppningsvis kan det väcka intresse för det mångfacetterade multikonstverk som en orgel är. 

Eskil Lindbäck