Krockar uppstår i kristendomens nya synlighet

Religionens nya synlighet, brukar det kallas. Beskrivningen handlar dels om att människors intresse för andlighet ökar, något som fastslås i flera studier. Dels om att tro och religion tar plats i debatt och kultur. 

Det är framför allt det sistnämnda som det handlar om här.

Från kyrkligt håll är glädjen ofta stor. I ett land där sekulära perspektiv dominerat i decennier får äntligen religionen erkännande. De troende kan träda ut ur skuggorna. De riktigt hängivna talar om en ny nationell självförståelse. 

Men, för att svära i folkkyrkan: Hur rimligt är det att vara glad? 

Den trostolkning som artikuleras i offentligheten präglas i hög grad av idén om en motsättning mellan kyrka och värld, den betonar gärna skillnaden på den som tror och inte, och den drivs av en vurm för det transcendenta, eller som det brukar heta – återförtrollning. 

Från religionsfobi till nästan sekulariseringsfobi

Tio år har gått sedan Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo akademi, gav ut Katedralens hemlighet – sekularisering och religiös övertygelse. Inför nyutgåvan i fjol krävdes ett nytt förord. Landskapet hade förändrats radikalt.

– 2015 skrev jag utifrån en frustration över religionsfobin, som då visade sig i form av konstiga debatter om till exempel skolavslutning i kyrkan. Religion sågs som något farligt och riskabelt. Nu är det närmast tvärtom, i vissa kretsar nästan odlas en sekulariseringsfobi.

Han kallar det ”nymanikeism”, att se religionen som det goda och sekularisering som det onda. Det är både problematiskt och historiskt inkorrekt, menar han. 

– Kristendomen realiseras i själva verket både som religion och sekularisering. Det finns en dynamik däremellan, inte en dikotomi. 

Sekulariseringen ses som syndabock

Det ironiska är, säger Bengt Kristensson Uggla, att den nya andligheten förstärker motsättningen i sin tendens att se snart sagt alla samhällsproblem som en effekt av sekulariseringen.

– Allt från miljöförstöring till meningslöshet ses som sekulariseringens fel. En artikel i DN påstod nyligen att det inte skulle finnas någon konstnärlig kreativitet utan religion. Det är ett häpnadsväckande påstående.

I samma tidning har forskaren och prästen Elisabeth Gerle skrivit kritiskt om hur trons synlighet utvecklats till en form av lagsport. ”Triumfalism” kallar hon det. Bengt Kristensson Uggla delar bilden. Många av de namn som märks, säger han, kommer från religiösa miljöer som varit separerade från offentligheten. 

– Ur det perspektivet är offentligheten en arena där kyrkan sprider sitt budskap, inte en plats där man möts jämbördigt. Medvetet eller omedvetet blundar de för att modernitetens kulturoffentlighet också tidigare varit full av författare, teologer och debattaktiva biskopar.

Samtal på metanivå

Och visst är transcendens en viktig sak, säger Bengt Kristensson Uggla. Men när den betonas så starkt som ofta sker i dag, och kombineras med en uppdelning mellan ”troende” och ”icke-troende”, uppstår vad han kallar en ”kontrastkristendom”. 

Krocken mot folkkyrkoteologin är tydlig, menar han, med dess fokus på hur tron skapar samhörighet med alla människor och dess tanke om nödvändigheten i att kunna stå ut även med känslor av meningslöshet. 

Maria Södling är forskare i tros- och livsåskådningsvetenskap. Hon pekar på hur det offentliga samtalet om religion tenderar att föras på ett slags metanivå. 

– Det är som att religionens nya synlighet i sig blir själva ämnet och att diskussionens egentliga ärende är att driva kritik mot andra kristna trosformer. Det är mer sällan som röster med uttalade kristna och teologiska perspektiv märks i sakfrågor.

Tycker att folkkyrkans idé behöver återtas

I samtalet om andlighet finns en fascination inför det som man tycker verkar religiöst kvalificerat, menar hon. En idé om att ju mer estetiskt uttrycksfullt eller ju längre från det ordinära livet det tar form, desto mer religiöst är det.

Maria Södling säger att bilden av kristet liv som ”något annat” dels är en felaktig tolkning av vad tro är. Dels gör den att den lutherska trostolkningen blir svår att få syn på.

– Man föreställer sig att vanliga människors liv är tömt på gudsnärvaro. Luthersk teologi säger i stället att tillvaron är fylld av gudsnärvaro, det är inget man behöver fylla på extra eller förlägga någon annanstans. 

Varför märks folkkyrkotanken sällan i debatten? Det är väl bara att ta ton om man som förespråkare tycker att den saknas?

Maria Södling säger att folkkyrkans idé behöver reclaimas (återtas, red anm). Bland präster och prästkandidater som hon möter är den förankrad. Men eftersom förledet ”folk” ofta associeras med nationalism och chauvinism upplever man termen som passé. 

– Man tänker sig att folk­kyrkobegreppet inte fungerar i en diversifierad samtid. Men begreppet fungerar bättre än nånsin. Folkkyrkans ärende är gräns­överskridande och ser inte till religiösa kvalifikationer eller grupperingar.

Ett ”teologiskt underskott”

Maria Södling önskar en ”teologisk centrering”, där man från svenskkyrkligt håll tar plats med en trostolkning som visar att det kristna livet inte är ”något annat”. 

– Kyrkan konstitueras inte av medlemmarnas bekännelse utan av kyrkans bekännelse. Medlemmarnas tro behöver inte vara kvalificerad eller profilerad. Men evangeliet är profilerat. Det handlar om att formulera det i världen. Evangeliet är en helande kraft i människors liv.

Bengt Kristensson Uggla talar om ett ”teologiskt underskott”. Förståelsen av folkkyrkotanken sker i dag inte utifrån bekännelse och kristen tro utan utifrån politiska termer, menar han. Det gör att begreppet försvagas.

Han ser samtidigt hur folkkyrkoteologin inom sig rymmer en faktor som gör att den alltid värjer sig mot att ta plats på scenen. 

– Att vara kristen är inte att gå omkring med ett plakat utan att vara en människa bland människor. Jag skulle vilja göra religionens osynlighet till en dygd. 

Den uttalade ateismen avlägsen

I Fryksände pastorat arbetar kyrkoherde Johan Bonander. Flytten från Stockholm till den värmländska landsbygden gick för många år sen. Nu arbetar han i en församling med starka kontakter till psykiatri, socialtjänst och skola, och med korta beslutsgångar mellan instanserna. 

För Johan Bonander är sekularisering och andlighet en sammanflätad väv. Det förstnämnda kan märkas i en viss beröringsskräck från skolan, som har sitt neutralitetskrav. Det senare märks i en folklig öppenhet för tro. Naturkärleken är stark hos församlingsborna och den uttalade ateismen avlägsen.

– Det är jättekul om kända personer börjar gå i kyrkan. Men från mitt perspektiv är det en marginell företeelse. Kyrkans liv finns i det trägna vardagsarbetet och i vår förmåga att vara tillgängliga för människor, säger Johan Bonander.

"Tro levs i praktiken"

För honom är folkkyrkotankens status både en icke-fråga och en självklarhet. Den folkkyrkoteologiska tanken är att Gud redan har varit hos individen, säger han. Med den utgångspunkten är det svårt att känna sig ”triumfatorisk”, för att använda debattens term.

– Vi står tillsammans på helig mark, där det gäller att hitta vägar där vi gemensamt kan möta Gud. Men själva samtalet om tro kommer ofta längre fram, först måste man kanske hantera frågor om ensamhet och annan nöd, ­säger Johan Bonander.

Han är formad av studietidens möte med Adolf Kloo och ungkyrkorörelsen, och den gudsförtröstan som där fördes vidare in i folkkyrkotanken.

– Tro levs i praktiken, det är inget man pratar sig fram till intellektuellt. Vi lever i en tid som är jättesvår, med brist på mogna ledare och en ung generation som utsätts för ett massivt informationsflöde. Vår främsta uppgift är att finnas där som en nådens röst och som en motvikt.