I väntan på överklagandenämndens beslut

Jonas Eek, opinionschef

Advent känns som väntan varje år. Men särskilt i år när vi väntar på överklagandenämndens beslut i Härnösandgate. Det är en stor fråga som ska avgöras.

Så här års tänker jag ibland på präststudenten som på prakten höll en övningspredikan med den klassiska inledningen: ”Advent betyder som vi alla vet väntan …”. Det är en rolig historia eftersom advent ju inte alls betyder väntan, utan ankomst. Dessutom är det extra kul att studenten lär ha varit västgöte och predikade på dialekt.

Men advent kan kännas som väntan. Det vet varje jullovslängtande barn. Och det är en känsla som förstärks när beslut i Härnösandgate dröjer. Förra veckans extramöte för överklagandenämnden ställdes in. Kanske berodde det på den stora mängden inlagor som inkommit i ärendet. Nämndens ledamöter har en hel del material att sätta sig in i och ta ställning till.

Mellan de olika yttranden och utlåtanden som inkommit till överklagandenämnden kan den huvudsakliga skiljelinjen illustreras av Gunnar Edqvist och Klas Hansson. Medan Edqvist menar att ingenting finns i kyrkoordningen som talar emot att en stiftsstyrelse kan avpollettera en biskop, hävdar Hansson att man måste läsa kyrkoordningen i ljuset av andra av kyrkan bejakade dokument.

Hansson menar att Edqvist läser kyrkoordningen endimensionellt och utan sammanhang. ”Kyrkoordningen kan bara förstås i relation till Svenska kyrkans väsen och övriga bekännelsedokument. Det gör tyvärr inte Edqvist.”

Det finns fyra tänkbara beslut – och måhända ett antal varianter på dessa – som överklagandenämnden kan fatta:

1. Stiftsstyrelsens beslut att säga upp sin biskop är i sin ordning och går bra att verkställa.

2. Stiftsstyrelsen har befogenhet att fatta denna typ av beslut, men just detta beslut är fattat i fel ordning och kan därför inte verkställas förrän formaliafelen rättas till.

3. Överklagandenämnden uttalar sig inte i sakfrågan, utan konstaterar att beslutet brister i formaliadelarna och därför inte kan verkställas.

4. Stiftsstyrelsen har inte befogenhet att fatta denna typ av beslut.

Alternativ ett vore det teologiskt tragiska beslutet. Nummer två skulle vara det pragmatiska men pinsamma utslaget. Att fälla en kuppande stiftsstyrelse på formaliafrågor är som att sätta dit Al Capone för skattefiffel: det funkar men känns inget vidare.

Den tredje varianten skulle vara ett slags icke-beslut som inte förändrar läget, utan full ovisshet råder fortsatt. Det fjärde beslutet skulle vara teologiskt betryggande för dem av oss som tror på och värnar kyrkans episkopala ordning.

Gemensamt för alla beslutsvarianterna är dock att kyrkoordningen behöver skrivas om. Den slutsatsen borde vara en självklarhet för de flesta i en episkopal kyrka, vad gäller de första tre utslagen. Men även om nämnden landar i alternativ fyra visar den här hösten med all önskvärd tydlighet att det föreligger oklarheter som gör att Svenska kyrkan alls har hamnat här. Dessa otydligheter behöver skyndsamt korrigeras.

Det har också blivit biskopsmötets slutsats. De stora frågorna är därför två: hur kommer biskopsmötet gå vidare med denna korrigering och kommer det att stöta på patrull i sitt ärende, antingen i kyrkostyrelse eller kyrkomöte? Vilka grupper är det i så fall som kommer obstruera biskopsmötet?

Det är frågorna framför andra att hålla ögonen på under nästa år. Dessutom ska ett kyrkoval äga rum 2021 och det är inte otänkbart att frågor om kyrkans ämbete och konstitution kan komma att bli valfrågor. Det vore väl något!

Men dessförinnan ska alltså överklagandenämnden fatta sitt beslut. Att det är ett viktigt beslut förstår man när Klas Hansson sätter insatserna på pränt: ”Häver överklagandenämnden inte beslutet har man ändrat hela Svenska kyrkans självförståelse.” Det är detta som ligger i potten. Visst känns advent som väntan.

Jonas Eek

”Att fälla en kuppande stiftsstyrelse på formaliafrågor är som att sätta dit Al Capone för skattefiffel: det funkar men känns inget vidare