Lönnebo skriver om krisens tid

Foto: Johannes Frandsen

Som liten åhörde Martin Lönnebo sin mors oro: ”Pojken är en drömmare, han kommer få det svårt.”

Nu firar en av Svenska kyrkan folkkäraste företrädare 90 år i trons och vardagens tjänst.

Besöket borde enligt seden börja i det vackra hörnet. Det är så det kallas i ortodox tradition, den plats eller vägg i hemmet där ikonerna finns. Martin Lönnebo har en samling där de äldsta är från 1600-talet, på ikoners vis lika krackelerade som skimrande. En teologi i sig, om man vill.

Ändå finns det viktigare bilder som först förevisas hemma i vardagsrummet i Linköping. De hänger över soffan, oljemålningar föreställande de tre barnen varav en den äldste sonen Jonas. Han som föddes med hjärnskada för 58 år sedan och vars liv hör till de tre faktorer som Martin Lönnebo nämner när jag ber honom ange de viktigaste hållplatserna för hans personliga trosutveckling.

En av Svenska kyrkans folkkäraste företrädare fyller 90. Han är kluven. Inte inför tillbakablicken; alla som läst Martin Lönnebo vet att han gärna återvänder till miljöerna från förr. Men till att prata om sin egen person bara sådär. Han tittar på mig och gör en hoppfull gest mot livskamraten Britt-Louise: ”Du kanske vill intervjua min hustru?”.

Så blir det nu inte. Långt innan repliken fälls har han dessutom hunnit berätta rätt mycket om sig själv. Det vill säga om sin tro. I Martin Lönnebos fall är de sammansmälta.

– Sluta tro på Gud kan jag inte, det är förenat med existensen.

Det vore fel att påstå att Martin Lönnebo får tron att verka enkel. Han har aldrig väjt för teologins komplexitet. Däremot bygger en stor del av hans genomslag på att han får tron att framstå som en naturlig sak. Kan det vara så att vissa har en särskild talang för just detta? Och är han i så fall själv en av dem?

Vägen till tro går via stillhet och relation, och den är svår att vandra i vår tid när det exakta ska mätas och vägas och då det finns så mycket att ständigt följa.

Martin Lönnebo anmäler protest. Alla har samma begåvning.

– Människan är skapad för tro, det är bara en fråga om vad som kommer i hennes väg. Vägen till tro går via stillhet och relation, och den är svår att vandra i vår tid när det exakta ska mätas och vägas och då det finns så mycket att ständigt följa.

Det sista säger han med en blick på min mobil som ligger bredvid mig på soffan i arbetsrummet där vi satt oss. Ovanför skrivbordet hänger hans egna mer tidlösa artefakter. Ett ilandflutet trästycke som bemålats med kustmotiv. En ängel ”från Småland”. En kniv som svärfar gjort.

Där hänger också ett foto av Albert Schweitzer (1875–1965), tysk teolog, filosof och exeget samt nummer två av trosutvecklingens uppräknade hållplatser.

– Pappa sa en gång att om man åker till Uppsala och studerar filosofi så visste man att man förlorade sin tro. Filosofin smulade sönder den, menade han. Jag satt vid spisen och tänkte ”om jag kommer till Uppsala ska jag läsa filosofi, man kan inte bygga på något som inte håller”.

Så blev det. Martin Lönnebo läste filosofi, psykologi och sociologi, och kom så småningom i kontakt med Albert Schweitzer vars etiska mystik och vördnad för livet påverkade honom djupt.

Senare skulle han själv formulera sin livshållning i boken Religionens fem språk, en klassiker från 1975 som snart trycks i ännu en upplaga.

– Den har blivit framgångsrik genom att den ger en modell som öppnar portar till både ekumenik, andra religioner och till skeptiker. Den visar att det finns många sätt att gestalta religion.

De två grundläggande sätten är vad Martin Lönnebo kallar erfarenhetens och handlingens språk.

– Svenskarna är ett religiöst folk när det kommer till handlingens språk. De vet bara inte om det själva.

Vi fortsätter bakåt, till första hållplatsen. Scenen är barndomshemmet i Västerbotten. Den korrespondensstuderande unge Martin, som drömmer om folkskollärarseminariet, har kommit ner från övervåningen för att berätta för mamma om sina nyvunna kunskaper när det gäller utvecklingslära och jordens åldersskikt.

Biskop emeritus Martin Lönnebo i sitt hem i Linköping. Han skrattar när han berättar om hur han fick en träåsna av skulptören Eva Spångberg när han gick i pension. Eva tyckte att det fann en stark koppling mellan bilden av åsnan och Martin.

Mamma blir orolig. Håller sonen på att förlora tron? Vad ska de ta sig till?

– De hade en predikant de litade på och som kom för att tala med mig någon timma. Efteråt gick han in till mamma och pappa i köket, jag kunde höra allt. Han sa: ”Martin har inte tappat tron. Huvudet är lite konstigt men hjärtat är detsamma och när det gäller tro är hjärtat avgörande”.

Därmed är vi tillbaka vid sonen Jonas. En människa som inte ens förstår begreppet Gud och som fått Martin Lönnebo att röra sig från teorins värld till ett fokus på handling, relation och förnimmelsen av helig närvaro.

För inte så länge sen, efter en av sina regelbundna gemensamma promenader som avslutas med besök på pizzerian, kom de för sent och möttes av en låst restaurangdörr. Jonas fick rycka i handtaget så att han verkligen skulle förstå. Ersättningen blev en provianteringsrunda på Hemköp och en måltid hemma vid köksbordet där Jonas mest petade i maten.

Efteråt satte sig Jonas i soffan, under porträttet av sig själv. På avstånd hörde Britt-Louise plötsligt underliga ljud. Efter en stund kom Jonas in till sin mamma, lade händerna om hennes ansikte och sa ”Pappa har lurat mig på en pizza”.

– Det var den första långa meningen han sagt på åratal. Så kan mirakel också se ut. Bakom tystnaden finns ett latent språk och tankeprocesser.

Martin Lönnebos utstrålning handlar inte bara om trons självklarhet. Han har också en eteriskt mild framtoning. Hur mycket han än berättar om pizzerior och Hemköpskassor ser han snarast ut att bära runt på ett slags inre kloster.

Påståendet får Martin Lönnebo att för första gången under de år jag mött honom visa temperament. Att han inte fullt ut skulle befinna sig i denna världens realism är ”rena smörjan”.

Barndomen får än en gång illustrera. Martin Lönnebo är i förskoleåldern. Han ligger på rygg med en grästuva som huvudkudde och tittar på molnen. I ögonvrån ser han hur mamma och grannkvinnan Maja närmar sig varandra på vägen. De stannar och börjar prata om barnen. Maja skryter över sina. Martins mamma har också mycket gott att säga om sina söner och döttrar.

Foto: Johannes Frandsen

”Men jag är orolig för Martin”, säger hon. ”Han är en drömmare och världen är inte gjord för drömmare. Han kommer att få det svårt”.

– Jag minns hur jag tänkte ”snälla mamma, du gör dig onödiga bekymmer. Jag vet precis hur mycket man måste slita. Men när jag får tillfälle kommer jag vippa på timotejstrået och se på livets stora skådespel”. Och så har jag hållit det.

Tillbakablickens kraft är stark. Inte bara här, i en lägenhet i Linköping. Över hela världen lägger människor allt större vikt vid det som var. Många är oroade över nostalgitrendens konsekvenser.

– Nostalgi är inbillning, man ser tillbaka på en föreställd gyllene period. Men det finns en annan sorts återblick. Den handlar om att hålla alla sina årsringar levande. Att förneka barnet inom sig leder till människor utan livslust och till en kultur som alienerar sig från skapelsen.

Vår kultur är den bästa hitintills på jorden för människan, säger Martin Lönnebo. Men om vi fortsätter som nu blir den den sämsta för alla. Det är om detta den nya boken, Drömmen om innersta sjön, handlar. Om jordens kris. Om själens kris. Och om hur de hänger samman.

Det är en skrift tillkommen i klimatkrisens skugga. Han bjuder på en varumärkesdeklaration.

– I boken vidgar jag den gyllene regeln, stoppar in Immanuel Kants kategoriska imperativ och lägger till Albert Schweitzers tankar om lek.

Han reciterar också den bön han formulerar i boken. En utopi, vars förverkligande är människans uppgift: ”Vi vill skydda jorden, som jorden skyddar oss. Vi vill skydda själen, som själen skyddar oss. Gud var med oss alla.”

Plötsligt står Britt-Louise i dörröppningen. Hon tar på sig ytterkläderna. Vardagens göromål kallar och för dem behövs Martin.

Jag packar ihop sakerna och reser mig. ”Glöm gärna den där”, säger han och pekar på min mobil som ligger kvar på soffan.

– Tack för att du visar omsorg om min andliga utveckling, säger jag.

Martin Lönnebo skrattar.

Fakta: Martin Lönnebo

Ålder: Fyller 90 år den 27 februari

Bor: I Linköping. Född i Storkågeträsk i Västerbotten.

Familj: Hustrun Britt-Louise. Tre barn, två barnbarn.

Aktuell med: Drömmen om innersta sjön (Verbum)

Tidigare yrkesliv: Biskop i Linköpings stift (1980–1995), docent i religionsfilosofi, författare till ett trettiotal böcker. Upphovsman till Frälsarkransen, lanserade kyrkans ljusbärare (1968).

Kristina Lindh

Foto: Johannes Frandsen