Överlevde skolskjutningen "Det blir existentiellt"

När läraren Nermina Ajanovic gick till jobbet på Risbergska skolan i Örebro den 4 februari var det en helt vanlig dag. Några timmar senare barrikaderade hon och sju kollegor sig i personalrummet medan skotten ekade genom korridorerna.

- Vi hade övat på inrymning ett år tidigare. Då tänkte jag: det här händer aldrig. Men så stod vi plötsligt där, berättar hon i Kyrkans Tidnings podcast Vox Populi.

Under flera timmar hörde de skott, skrik och brandlarm. Medan paniken växte försökte hon ge instruktioner till sina elever via telefon. Samtidigt brottades hon med känslan av att kanske aldrig mer få se sin familj.

- Tankarna gick hela tiden till barnen. Jag försökte förlika mig med att de åtminstone hade sin pappa kvar, berättar Nermina.

När polisen till slut bröt sig in i personalrummet var lättnaden stor, men rädslan försvann inte. Vägen ut ur skolan kantades av blodspår och bilder som nu etsat sig fast i minnet. Händelsen, Sveriges värsta masskjutning i modern tid, har lämnat djupa spår.

Lever med skuldkänslor

Efteråt kom skuldkänslorna. Dels för att hon själv överlevde, medan tio andra miste livet. Dels för att hon hade låst klassrumsdörrarna.

- Mina elever fick ingenstans att ta vägen. Den känslan plågar mig fortfarande, och berättar att just låsta dörrar blivit något hon vevat många gånger i huvudet sedan den dagen.

Vägen tillbaka har varit svår. Ångest, mardrömmar och ständig vaksamhet har satt spår. Samtidigt har händelsen fört henne närmare familjen och väckt nya existentiella frågor.

– Jag är inte religiös, men jag började fundera mycket på liv och död. Vad är meningen med livet? Vad kan jag bidra med?

Hon menar att samhället måste bli bättre på att fånga upp människor i utsatthet. Misslyckanden i skolan eller ensamhet får inte ignoreras.

- Vi kan inte låta människor falla mellan stolarna. Det kan leda till katastrofer.

Trots rädslan återvände hon till Risbergska skolan som lärare efter sommaren. Känslorna att gå från de tillfälliga lokalerna till platsen där den hände har varit tudelad. Det finns fortsatt korridorsdelar hon undviker.

Men för Nermina var det också ett sätt att inte låta gärningsmannen ta ifrån henne arbetsglädjen - eller engagemanget för eleverna.

Ska inte få vinna

– Han ska inte få vinna. Jag älskar att undervisa och jag vill fortsätta skapa goda minnen med mina elever.

Nerminas berättelse är inte bara mörk, och en påminnelse om hur skört livet är – men också om människans kraft att resa sig ur mörkret. Det är en bild som stannar efter besöket i Vox Populi.