Pö undrar varför han fick kvinnokropp

Tillåter Gud att jag ändrar kön på kroppen? Kristne transmannen Pö Östman grubblar. Kyrkans Tidning sammanförde honom med den transsexuella prästen Ann-Christine Ruuth.

Tryggt och ombonat och allt man behöver för att överleva, ”lite som en livmoder”. Så beskriver Pö Östman sin arbetsplats, hytten i den lastbil han kör cirka två gånger i veckan mellan Österbotten, Finland, och Mellansverige.

Det blir till slut i Jönköping vi ses, en lördag i mars efter en hel del fix och många Messenger-meddelanden. Fotografen Johannes och jag får krypa in i livmodern och se vilken näring en modern lastbilschaffis behöver: säng, kylskåp, mikro och vattenkokare. Samt, i Pö Östmans fall, en bibel som ligger öppnad och uppochnedvänd i slafen.

Pö är här för att sammanstråla med Ann-Christine Ruuth, känd präst i Svenska kyrkan som numera föreläser på heltid. Hon ska strax komma körande från hemmet i Växjö. Om detta varit ett panelsamtal hade det hetat något i stil med ”Kristen och transsexuell – två olika perspektiv. Med Ann-Christine Ruuth och Pö Östman. Moderator: Brita Häll”.

Nu är det inget panelsamtal utan en sån där skriven intervju där läsaren ofta tappar bort sig bland alla deltagare. Enda gången det hittills blivit riktigt lyckat för undertecknad var när Eva Brunne, då 40-årig kyrkoherde i Sundbyberg, sammanfördes med Bengt Sundwall, 32 och före detta troende.

Den artikeln hette inte men hade kunnat ha rubriken ”Kristen och homosexuell – olika perspektiv”. Då ett ganska nytt och hett ämne i Svenska kyrkan, och Bengt och Eva jämförde sina diametralt olika erfarenheter av att vara gay i kyrkan.

I dag är ”kristen och transsexuell” mer aktuellt och outforskat, och Ann-Christine Ruuth har tidigare kommenterat i Kyrkans Tidning hur tyst kyrkan är i frågan. Född i en pojkes kropp dröjde det ända tills de egna barnen var vuxna innan hon, som tidigare hette Åke och var kyrkoherde i Växjö stift, berättade om sin verkliga könsidentitet.

Deltagare i detta reportage är alltså Ann-Christine, med en hård inre kamp bakom sig men nu lugn och nöjd med att få vara helt och fullt kvinna. Och Pö, född som Patricia, på väg mot Patrick – kanske. För Pö är inte framme ännu vid att vara man fullt ut. Inte heller är han framme i en övertygelse om det är rätt eller fel att ändra på den kropp Gud skapat.

Upplägget är tillräckligt viktigt och spännande för att reportern ska våga sig på att ordna ett möte mellan de båda. Blir det magiskt eller oläsligt? Vi blundar och hoppar.

Ann-Christine står i Sofiagårdens entré och väntar när Pö kommer. De hinner knappt få av sig ytterkläderna och slå sig ner i soffan i Mariarummet, som Jönköpings församling ställt till förfogande, innan de börjar intervjua varandra.

Pö vill veta varför Ann-Christine ville bli präst. Ann-Christine berättar att hon först satsade på att bli musiker.

– Fast det tog bara nån termin innan jag insåg att jag inte var tillräckligt intelligent för det. Och då blev det teologi i stället, säger hon med glimten i ögat och Pö skrattar gott.

Och sedan pang på rödbetan: Hur såg din process ut, vägen att bli kvinna?

– Nånstans i konfirmationsåldern kände jag en intensiv längtan att vara tjej i stället, svarar Ann-Christine.

– Men du vet, det här var i mitten av 60-talet när det fanns en enda, svartvit, tv-kanal och inga datorer. Homosexualitet sågs som en perversion, ingen visste någonting om trans. Man visste ingenting om människor som du och jag.

– Jag skämdes förskräckligt. För utan att någon hade sagt det, visste jag att så som jag är får man inte vara. I synnerhet inte om man ska vara kristen.

Våren 2010 bestämde Ann-Christine sig för att ”gå till botten med mig själv”, som hon uttrycker det. Den existentiella grundfrågan är ”vem – vad – är jag?” säger Ann-Christine och får bekräftande m-anden från Pö.

Även Pö väntade länge med att börja med hormoner och kirurgi. Han är snart 40 och har känt sig som kille sedan han var 3.

– Jag hade simbyxor ända tills jag fått bröst. Då köpte mina föräldrar en mörkblå simdräkt. Jag låtsades att det egentligen var en sån där brottardräkt som killar hade för att jag skulle kunna ha den på mig, säger Pö med ett leende.

– Jag har alltid uppfattats som kille och haft ett manligt uttryck.

På oss som möter honom ger Pö också ett tryggt intryck. Han har nära till skratt. Samtidigt berättar han ingående om sitt pågående tvivel och grubbel. Egentligen hade han velat visa omgivningen att det går att leva i konflikt med sitt biologiska kön, säger han. Att vissa människor är tudelade och att det är i sin ordning. Nu tog han ändå steget att ändra på kroppen. Det tycker han på ett sätt är en svaghet.

– Det är som om jag har förlorat en kamp. Jag hade velat stå för att du får vara precis som du är, att det är okej om du inte känner dig som den där feminina kvinnan eller maskuline mannen.

– Samtidigt mår jag ju mycket bättre så här. Och jag visste redan innan jag tog bort brösten att det enda jag skulle ångra var att jag inte gjort det tidigare.

En fråga lämnar honom ingen ro: handlar jag mot Guds vilja nu? En viktig fråga för både Ann-Christine och Pö, fast för Pö är den i nutid och för Ann-Christine är den avklarad. Båda är präglade av karismatisk kristendom med stark betoning på att varje människa ska lyssna in Guds röst.

Ann-Christine säger att hon till slut insåg att det inte var Gud hon försökte göra till viljes utan andra människor. Hon hade ansträngt sig för att passa in i en teologi som lärde ut att transsexualitet inte fanns.

– Sen kom jag till en punkt när jag förstod att Gud älskar mig som den jag är och inte som den jag tyckte att jag borde vara. Jag hade varit så oerhört rädd för mig själv. Nu var jag inte det längre. Skammen gav vika.

Medan Ann-Christine beskriver en religiös miljö som hindrade henne från att vara den hon var, pratar Pö om den stora kärlek och respekt han mött efter att han kom ut som transsexuell. Han säger att hans djupt fromma föräldrar har skapat ett varmt hem där alla tankar och samtal varit tillåtna. Och i hans baptistförsamling, där han är äldstebroder, upplever han ett fortsatt starkt stöd.

– Någon större kunskap om såna här frågor har de ju inte, men det går bra ändå eftersom de har sunt förnuft och kärlek. De förstår att de är syndare, de också. Ingen är förmer än någon annan, säger Pö.

Jag undrar om Pö har någon i församlingen som han har särskilt förtroende för och som han kan prata med om sin process. Ingen särskild, säger han. Däremot har han frågat många vad de tycker. Vad beror transsexualitet på? Är det tillåtet att ändra på kroppens könsuttryck?

– Jag har inga färdiga svar så jag lyssnar gärna vad andra säger. Inget vet ju vad transsexualitet är. Det finns inget test eller blodprov man kan ta, utan det är något vi själva uppfattar oss som. Ändå är det ett verkligt tillstånd.

Om andra tycker Pö gör fel, så bekommer det honom inte. Tvärtom är han angelägen att få veta hur de resonerar.

Är det för att du tvivlar på att du gör rätt som du är så öppen för motargument?

– Jo, jag tvivlar på att jag gör rätt. Eller att jag gör nåt som skulle vara mindre bra.

Vad är ditt mål, är det att en dag få känna dig helt nöjd med och stolt över att vara transsexuell?

– Jag har inte tänkt de tankarna alls, faktiskt.

Ann-Christine säger att hon tycker Pö utsätter sig själv för saker som andra människor slipper. Att ständigt förklara och rättfärdiga sig själv och bjuda in till att bli ifrågasatt.

Jo, men det får vi ta, replikerar Pö. Visst kan vi tåla ifrågasättande, instämmer Ann-Christine. Men hon säger att hon längtar efter den dag när mångfalden är självklar och ingen längre kallar henne för ”modig”.

– Min djupaste övertygelse är att Gud vill att vi ska leva fria. Jag tror inte att vi behöver göra det så komplicerat, säger Ann-Christine.

Hon tycker att Jesus hela tiden visar att Gud vill att människor ska må bra, till både kropp och själ.

Pö säger att självförverkligande riskerar att krocka med det som är en kristens främsta uppgift. Och här kommer det riktigt fromma språkbruket fram: att ta ett kors och leva i helgelse. Pö undrar om kvinnokroppen han är född i är ett kors, ett lidande, som Gud har en tanke med. För ju tyngre Pös liv har varit, desto mer av Guds kraft har han upplevt. Tänk om Guds kraft försvinner ur hans liv i takt med att kroppen förändras?

– Tack vare den sjukvård vi har så har jag chansen att uppfattas som man av min omgivning. Den chansen ville jag ta. Nu kastar jag av mig mitt kors och njuter av livet. Frågan är om Gud är med på tåget.

Om detta varit ett panelsamtal så hade moderatorn tackat deltagarna, konstaterat att vi fått höra skilda tankar om tro och transsexualitet och antagligen använt den väl beprövade slutknorren ”diskussionen kommer att fortsätta”.

Nu tar vi i stället på oss jackor och kappor och åker, tankfulla, var och en till sitt.

<iframe allowFullScreen frameborder="0" height="564" mozallowfullscreen src="https://player.vimeo.com/video/261859235" webkitAllowFullScreen width="640"></iframe>

Brita Häll

Taggar:

Hbtq Präst

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.