Teologi

Recension: När evigheten bryter in i tiden

Are Norrhava är präst och meditationslärare. Foto: Marcus Gustafsson

Med Djup tid och tunna ställen ger Are Norrhava läsaren varma och välskrivna glimtar av möten och miljöer. Det som skaver i Lena Bergströms läsning är de "exotiska eller nästan klichéartade" referenserna.

Det är ett slags berättelse han skriver, Are Norrhava. Han har ett ärende och ger det till oss genom glimtar av möten och miljöer, han berättar om vänskaper och kunskaper som han hämtat upp på sin egen livsresa. Det är varmt och välskrivet, med en önskan om att ge redskap för livstolkning och ett språk för mötet med det heliga i tillvaron.

Are Norrhava är präst i Svenska kyrkan och meditationslärare. Han arbetar i Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm, en församling som är känd för att välkomna andliga sökare. Inte minst har Katarinamässan, gudstjänsten som samlar hundratals besökare en vanlig söndag, fått mycket uppmärksamhet.

Den här boken handlar inte om vad som sker i Katarina, men den rör sig i den kontexten. Det är, tänker jag, hos andliga sökare i samtiden som boken finner sin bästa plats. Kanske också hos den som vill möta upp och lyssna in. Den handlar mer om förhållningsättet till livet än om troslära. Norrhava visar att meditation och kontemplation har djupa rötter också i den kristna traditionen och kan kanske göra läsaren nyfiken att gräva mer i den riktningen.

Djup tid är ett begrepp som Norrhava hämtat från franciskanermunken och författaren Richard Rohr. Den djupa tiden (karios) är ett uttryck för tillfällen när evigheten liksom bryter igenom den kronologiska tiden (kronos).

Uttrycket tunna ställen är hämtat från keltisk kristendom och syftar på att det finns platser där himmel och jord verkar vara särskilt nära varandra. Med hjälp av de här två begreppen lyckas Norrhava fånga upp och ge ord åt allmänmänskliga upplevelser av gudsnärvaro och helighet.

En av bokens förtjänster är just att den vill ge tillgång till ett språk att beskriva och berätta om detta. Ord för det där som får oss att ana en samhörighet med något större, det som Norrhava bland annat beskriver som ”Den Närvaro genom vilken vi hör samman med allt som lever och känner.”

Om det skaver någonstans i min egen läsning, så är det kanske ändå i referenserna som ibland, för mig, tenderar att bli lite exotiska eller nästan klichéartade. Att meditera med munkar i Burma, möta sockerrörsmän och lära sig om lidande hos sin tatuerare. Men det är nog bara för långt ifrån min vardag. Min erfarenhet av det kontemplativa livet är mer präglat av diskbänksrealism. Samtidigt är igenkänningen påtaglig. Djup tid och tunna ställen – där har jag också varit. Jag tänker att det ibland är mycket enklare än vi tror att nått dit. Som en vän sa: ”Och vägen dit jag går, den känner ni.”

Lena Bergström

Fakta: Djup tid och tunna ställen

Are Norrhava
Verbum

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Läs vidare