Premiär för domprosten när riksmötets öppnande högtidlighölls

Konsten att kunna skilja sak och person är uppenbarligen väl känd av företrädarna för Sveriges riksdagspartier, vilket de tydligt visade i Storkyrkan när de sågs efter sommaruppehållet.

Kindpussar och hjärtliga handslag utbyttes och Märta Stenevi (MP) sågs krama om kristdemokaternas Ebba Busch innan gudstjänsten började. Centerledaren Muharrem Demirok satt bredvid Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och det kollegiala samtalet syntes flöda ledigt i bänkraderna.

Vid drottning Silvias sida gick Jonas Eek in vid sitt första stora officiella framträdande som domprost i Stockholm. Innan gudstjänsten inleddes hade en ensemble ur Livgardets dragonmusikkår spelat samlingsmusik, som Wilhelm Peterson-Bergers Vid Frösö kyrka och Joseph Martin Kraus Marsch till 1789 års riksdag.

Efter processionen, där Sankt Jacobs kammarkör under domkyrkokantor Gary Gradens ledning framförde Alta trinita beata, höll Kristina Ljunggren, domkyrkokaplan, sina inledningsord. När kören på nytt framförde sin utsökta sång, denna gång Hear My Prayer, sågs statsminister Ulf Kristersson ta sin fru Birgitta Eds hand.

Genomgående var musikprogrammet av högsta kvalitet och domkyrkoorganist Mattias Wager spelade på Storkyrkans orgel. Kören rörde sig mellan olika platser under gudstjänsten, och i slutet, under psalm 288, stod körsångarna utspridda i kyrkan.

Den nya domprosten lyfte fram uppdragen i rikets tjänst som en överskrift över både det riksjubileum på 500 år som firas och över det arbetsår som väntar.

Det gäller, sa Jonas Eek, både för den som är inne i sin första mandatperiod och den som haft sitt uppdrag i rikets tjänst i 50 år - med en blinkning till den i dagarna jubilerande kung Carl XVI Gustaf.

Han talade också om sant ledarskap som något gemensamt för tjänande i Guds rike och riket på jorden innan själva högtidstalet hölls och som särskilt riktades till de folkvalda:

–  Ni har alla det gemensamt att ni har svarat ja. Trots diverse olikheter har ni den erfarenheten tillsammans, att någon gång ställdes frågan till er och ni svarade ja. Jag antar att sätten som det skedde på varierade. Jag är också övertygad om att era personliga ingångar och motiv skiljer sig åt från varandra, liksom era ideologiska visioner för hur det goda samhället ser ut.

– Men gemensamt för er alla, är att ni har sagt ja till att stå till förfogande; ja, till att bli tagna i anspråk. Så till den milda grad att ni är folkvalda i Sveriges riksdag. Folkvalda och förtroendevalda. I rikets tjänst.

Domprost Jonas Eek lyfte också att förtroende inte är något man kan kräva. Förtroende är något som ges som gåva, något som visas åt den som förtjänar det.

– Men en sådan gåva innebär också ett ansvar. Ansvaret att leva upp till det förtroende som har visats mig. Därför kan förtroende – också – vara tungt att bära. 

I demokratins väsen och i debattens sköna konst ingår att riksdagens ledamöter ibland är mot varandra, men just en dag som i dag ska riksdagens ledamöter tänka lite extra på att alla är valda tillsammans, sa Jonas Eek.

Han citerade även ur första Moseboken när han berättade om Adams och Evas söner, där Kain ställde mänsklighetens allra första fråga till Gud: "Skall jag ta hand om min bror?" Bibelns ja på Kains fråga, att vi har ett ansvar för varandra och andra, har sitt eko i politikens grundfråga: vilket ansvar har vi för varandra?

När talet var slut, men innan Henry Purcells For the Healing of the Nations tog vid, hördes en dam i en bänkrad intill säga: "Det var fint tyckte jag."

Det sammanfattade både talen och gudstjänsten i Storkyrkan. Och när Kristina Ljunggren i sin förbön bad om helig iver att lära mer om varandra, om kulturer, kyrkor, tro och religioner knöts önskan om livsmod och hopp samman med tankarna om klokhet och besinning.