Teologi

Med siktet inställt på en ljus framtid

Får man prata om helgelse eller är det som att svära i kyrkan? Det gör i alla fall Uppsalas blivande biskop Karin Johannesson. Hon vill reformera Svenska kyrkan och ta karmelitiska kyrkolärare till hjälp.

Det är ett par veckor kvar innan Karin Johannesson vigs i domkyrkan. Hon har börjat värma upp inför det nya jobbet, lärt sig hitta i stiftskansliet och börjat samla på sig manualer i form av matrikel och kyrkoordning. Böcker älskar hon, även om hjärtat kanske klappar mer för karmelitisk uppbyggelselitteratur som hon läst sedan tonåren.

Hennes senaste egna bok heter Thérèse och Martin – Karmel och reformationen i nytt ljus (Artos).
I den tar hon sikte på den inre sekulariseringen och det stora suget efter yoga, meditationer och retreater som samtidigt präglar människor i väst.

En stor grupp människor satsar glatt och villigt på andlig träning, konstaterar hon. Men i Svenska kyrkan finns en oro för att sådant ska slå över i prestationstänkande. Så prästerna predikar hellre en gång till om att du inte kan göra något för att förtjäna Guds kärlek.

Vilket visserligen är sant, menar Karin Johannesson. Men om längtan efter att växa i tro inte får något utlopp riskerar den att slå över i uppgivenhet. Och då blir det helt enkelt tråkigt att vara kristen.

Foto: Marcus Gustafsson

En missmodig kyrka med ett språk som folk inte fattar. En kyrka som ändrar sitt språk för att ”nå ut” men i stället förytligas. Det är en allvarlig bild av Svenska kyrkans inre sekularisering som Karin Johannesson målar. Men hon vill inte öka uppgivenheten. Själv ser hon ljust på framtiden och den bilden vill hon sprida.

– Själva begreppet inre sekula­risering är egentligen lite ­luddigt och jag har blivit mer försiktig med att använda ordet. Det jag vill är att man ska tänka konstruktivt, ”här finns något vi behöver göra”, säger Karin Johannesson.

I boken använder hon ännu ett begrepp, receptiv ekumenik, för att peka ut den färd­riktning hon tror på. Det betyder att en kristen tradition ­söker hjälp i en annan för att lösa ett problem. I det här fallet Svenska kyrkans problem med att hantera helgelse, andlig träning och växandet i tro.

Själva begreppet inre sekula­risering är egentligen lite ­luddigt

Karin Johannesson har hittat den hjälpen hos Thérèse av Jesusbarnet, Teresa av Avila och Johannes av Korset. Hennes tes är att dessa karmelitiska helgon och kyrko­lärare har mycket mer gemensamt med Martin Luther än man kan tro. Sidor av Luther som tonats ned och halvt glömts bort.

Foto: Marcus Gustafsson

Lutheraner har inte samma fallen­het som katoliker för att ta till sig kristendom genom livs­öden och helgon, varför är det så?

– Det stämmer, man får ­beundra Zlatan och ­massor av andra ­människor men när det gäller trons liv blir det känsligt. Kanske för att det finns en rädsla – ibland med rätta – för att vissa ska framstå som heligare än andra, att de har större andlig muskelmassa. Tanken att man kan gradera helighet.

Men kan man inte det då? Det verkar ju så när man läser om ­Teresa av Avilas resa i olika rum allt längre in i ”den inre borgen”?

– Ja, karmeliterna är helt klara på att det går. Och vi människor gör det ganska ofta när vi möter andra som vi uppfattar som väldigt heliga. Men samtidigt tror jag vi ska vara lite aktsamma. Det är bra att försöka växa i helighet men vi behöver inte vara så fruktansvärt resultatinriktade, ”har du 75 procents helighet och jag 80?”

Karin Johannesson skrattar. Sedan tillägger hon att det kan bli både för mycket och för lite kritik av de rörelser som försöker gynna trons liv eller mänsklig växt. För mycket kritik riskerar att stänga ute de människor som är intresserade av andliga övningar men blir varnade för självgodhet och ”gärningsrättfärdighet”. För lite kritik lämnar fältet fritt för andlig tävlan och avundsjuka.

– Jag har befunnit mig i sammanhang som varit rena bodybuilding-tävlingen i trons värld. Man räknar upp alla sina meriter på det andliga cv:t med antal lästa böcker och si och så många retreater på ett år. Så här finns en ambivalens. Lite eftertanke och reflektion på det området är viktigt, för människors skull.

Man går iväg på yogapass eller åker bort. Här behöver kyrkan framhålla att så tänker inte vi.

– Men jag ser också en risk att det blir trist och poänglöst om vi inte alls talar om helgelse och att mogna som människor. Att allt bara rullar på och vi är alla samtidigt syndare och rättfärdiga och kan inte bli nåt annat, så varför ska jag bry mig egentligen?

Men Luther menade ju att när man inser att det inte hänger på vad jag gör, då blir min kärlek förlöst och jag kommer automatiskt att göra allt för andra. Hade han fel?

– Nej, jag tror att han hade rätt. Thérèse av Jesusbarnet tycker jag ligger väldigt nära Martin Luther här. Hon betonar att allt är nåd, och även allt det goda hon gör för andra människor är nåd. Det är något hon tar emot, inget hon pressar sig till.

– Senare i sitt liv kommer Martin Luther på att det finns en risk att vi blir jättebra påskpredikanter men dåliga pingstpredikanter. Att vi talar om syndernas förlåtelse och att du blir rättfärdig genom tro men är dåliga på att prata om helgelse.

Hur skulle växandet i tro kunna gå till, ser du några redskap eller hjälpmedel?

– Det där intresserar mig, vad har vi för redskap? I kloster finns en sund dygnsrytm för att både vila, arbeta, be och ha sin fritid. Men vi lever inte i kloster så hur gör vi då?

– Jag tror att a och o är att kunna stanna upp en stund, att kunna gå in i sin inre kammare. En annan sak är att inte se på livet så dikotomiserande: det här är min andliga stund medan all den andra tiden tar mig bort från andligheten. I stället behöver vi träna oss i att allt hänger ihop.

– Under dagen möter jag människor och utför olika uppgifter – allt det är min andliga träning. Där har Luther något att säga. Teresa av Avila har också något att säga när hon skriver till sina systrar som gnäller över att de har kökstjänst och inte bara får be att ”Gud finns ju här bland grytor och kastruller”.

Foto: Marcus Gustafsson

Fakta: Aktuell läsning om karmeliter

Karin Johannessons ­Thérèse och Martin – Karmel och refor­mationen i nytt ljus (­Artos) innehåller inspiration från karme­litisk fromhet för luthera­ner och berättelser om bergsbestigning.

Wilfrid Stinissens Den enkla vägen till helighet – en bok om Thérèse av Lisieux (Libris) är en av Stinissens populäraste böcker och ingår i förlagets nyutgivning.

Martin Lönnebos Pärlälven (Verbum) är årets fastebok där författaren slår följe med tre personer, bland andra Thérèse av Jesus­barnet.

Den inre bönen kan pågå även när man inte har någon tid för sig själv, menar Karin Johannesson. Som en karmelitnunna uppmanar sin syster, en trött småbarnsmamma: Be när du byter blöjor.

– Det finns en fara i hur andlighet uppfattas i Sverige i dag, som ett undantag från vardagen. Man går iväg på yogapass eller åker bort. Här behöver kyrkan framhålla att så tänker inte vi.

Karin Johannesson ser även askes som ett hjälpmedel och hänvisar till biskopen och teologiprofessorn Arvid Runestams definition av begreppet. Enligt honom är askes allt som gör att en människas liv länkas samman med Kristus och upprätthåller dialogen med Gud. Det kan handla om odramatiska förändringar för att skapa en struktur i vardagen som underlättar det andliga livet.

– Jag har till exempel medvetet försökt få ordning på min morgonbön, eftersom jag alltid har bråttom på morgnarna. Men jag tänker att askes också kan vara en sån sak som hur ofta jag tittar på telefonen. Om jag äter lunch själv så kanske jag inte ska plocka upp den. Då kan det komma lite filosofiska tankar i stället.

Biskop Martin Lönnebo – även han influerad av den karmelitiska traditionen – har skrivit boken Väven som innehåller andliga övningar för varje dag under ett år. Den har Karin Johannesson haft som hjälpmedel och slagits av hur mycket som handlar om att, med Thérèse av Jesusbarnets ord, komma till Gud med två tomma händer. Man övar i flera veckor på att bara stanna upp, kanske för att titta på något eller göra korstecknet. Efter ett tag kommer man på att man ska säga tack.

– Det är väldigt mycket nåd i det här, och nåd är något vi alltid behöver ha för ögonen när vi pratar om andlig träning.

Du skriver om behovet av andlig teologi, vad menas med det?

– Det är direktöversatt från engelskans spiritual theology. För mig handlar det om en teologi som reflekterar över den gudsrelation eller dialog med Kristus som jag tänker är andlighetens kärna.

– Hur odlar vi den, vad får det får konsekvenser för vad vi gör, hur hjälper vi andra människor att komma in i den här dialogen? En teologi som diskuterar detta men som också ställer frågan: När barkar det iväg åt fel håll?

Underandlighet är ett dike, överandlighet ett annat.

– Jag kan ju se risker både hos mig själv och andra att man går in för sin andliga träning på samma sätt som sin fysiska. ”Jag ska jogga 45 minuter varannan dag och göra tio situps om dagen”. Då blir det mekaniskt och det skulle Martin Luther inte gilla. Det måste finnas en frihet.

Brita Häll

Foto: Marcus Gustafsson

Läs vidare