Teologi

Skrämmande tanke att så mycket fungerar utan mig

I fastan möter jag min egen sårbarhet. Jag tvingas acceptera att mycket skulle fungera utan mig. En både skrämmande och befriande tanke, skriver Maria Hjortstorp i veckans Eftertanke. 

Jag börjar bli varse hur jag tonar ner svåra känslor. Annars blir jag jobbig. Det kontrollerar och är väl baksidan med uppfostran. Det finns intrummat i mig att om jag inte anpassar mig kan jag i ­bortersta änden bli tvångsbältad och övermannad så att jag så småningom tystnar.

Tortyr är också ett sätt att tysta. Fast egentligen räcker det med lite social utfrysning. Det biter bra. Trots att jag känner mig ganska härdad och bestämt mig för att hålla huvudet rakt och ryggen upprätt har jag stor respekt för hur snabbt jag som människa kan falla och förlora livsmodet.

Hälsan sviker, någon tar mitt jobb, mina pengar, slår mig, gillar mig inte, nedvärderar mig, ­hotar mig och så vidare. Jag vet i dag att min lycka och livslust kan grusas mycket snabbt trots att jag är så till synes stark och modig.

”Kärlekens väg” står det på portalen in i fastetiden. Bland texterna för denna söndag finns den storslagna liknelsen om vetekornets lag. Den sammanfattar väl i princip allt. Ett koncentrat av evangeliet och Jesu budskap.

Om inte vetekornet faller i jorden och dör så blir det ett ensamt korn. Vad är det som ska falla i jorden och dö?

Att fasta innebär att utmana sig själv. ­Genom att avstå från något viktigt konfronterar jag mig med skräcken för att bli berövad det. Jag ­möter min egen sårbarhet. Det handlar om att se sin egen begränsning. Att förstå att jag ingår i ett sammanhang, i ett kretslopp.

Det handlar också om att urskilja vad jag kan vara utan och vad som är absolut nödvändigt. Utan mina medmänni­skor dör jag. Ty jag kan inte leva utan relation och jag behöver hjälp för att skaffa mat.

När jag fastar försöker jag tränga tillbaka mina egoistiska och ytliga behov. Jag tvingas inåt. En mycket god vän till mig brukar tala om förmågan att ”avvara sig själv”. Jag tycker att han träffar mitt i prick här. Smaka på orden, att avvara sig själv. Ställa sig vid ­sidan och se livet gå vidare mitt bidrag förutan. Inse sin umbärlighet.

Det är svårt. Jag tvingas acceptera att mycket skulle fungera också utan mig. Jag tvingas också se vad som inte skulle fungera utan mig.

Det finns alltså en massa saker jag skulle överleva utan, och en massa sammanhang som skulle fungera utan mig. Det är en både skrämmande och befriande tanke. Och nödvändig, för den hjälper mig att hitta det som är oumbärligt för mig och var jag är oumbärlig själv.

Det är väl därför vi vet att fasta är välgörande.

Det finns intrummat i mig att om jag inte anpassar mig kan jag i bortersta änden bli tvångsbältad och övermannad så att jag så småningom tystnar.

Fakta: Fastlagssöndagen – Kärlekens väg

Andra årgången: Ester 4:12−17

Första Timotheusbrevet 2:4−6, Johannes­evangeliet 12:20−33

Psaltaren 86:5−11, liturgisk färg violett

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Läs vidare