Slamkrypare i läronämnden

Jonas Eek, opinionschef

Hur kommer höstens kyrkomöte att besluta om kyrkostyrelsens skrivelse om verksamhet och ekonomi? Och hur ska man som enskild ledamot teologiskt kunna navigera mellan debattens olika argument?

När nu läronämndens yttrande i frågan publicerats kan man konstatera att oklarheterna består. Och så behöver det kanske vara.

I veckan kom läronämndens yttrande (2020:1y) över kyrkostyrelsens skrivelse Verksamhet och ekonomi 2021–2023. Men frågan är vad yttrandet konkret betyder och vilken vägledning det kan tänkas ge ledamöterna inför kyrkomötets beslut? Omdebatterade begrepp som ”obligatorium” eller ”centralisering” omnämns inte och, utöver i skrivelsens namn, inte heller ”nationell nivå”.

I stället säger läronämnden i huvudsak två saker. För det första slår man fast Svenska kyrkans tro och lära ska komma till uttryck i allt som kyrkan gör, det vill säga också i den kamerala förvaltningen. För det andra poängterar man vikten av att pastoralt ansvar ska kunna tas och utkrävas lokalt för samtliga uppgifter.

Man stryker under kyrkans lokala identitet utifrån Augsburgska bekännelsens artikel VII: det är den lokala församlingen som är kyrkans ”grundläggande manifestation”. Så långt kan man få intrycket att nämnden skulle luta mot att en centralisering, också av administrativa funktioner, är teologiskt problematisk.

Bilden kompliceras dock när läronämnden också diskuterar stiftens möjligheter att, inom ramen för uppdraget av främjande och tillsyn, bistå församlingarna, till exempel i fråga om förvaltning (kyrkoordningen 6 kapitlet 4 §).

Resonemanget accentuerar kyrkans episkopala struktur: pastorat och församlingar är inte endast lokala enheter utan ingår i stift under biskoparnas främjande och tillsyn. Man slår också fast att Svenska kyrkan behöver lösa strukturfrågor och hitta beslutsformer för att säkerställa en pastoralt bärkraftig organisation och ekonomi så att kyrkan kan fullgöra sin kallelse och ta sitt ansvar. Dessa skrivningar öppnar upp för att gemensamma lösningar ska kunna bistå de lokala enheterna i deras arbete.

Yttrandets pendlande mellan kyrkans lokala och gemensamma identitet fångas i avslutningen. Där betonar man återigen kyrkoherdens roll att kunna ta ansvar över all verksamhet, för att sedan skriva: ”På ett motsvarande sätt är det nödvändigt att alla organ inom Svenska kyrkan ges möjlighet att ta sitt kyrkoordningsreglerade ansvar”. Här är ordet ”organ” något av en slamkrypare som för oss tillbaka till pudelns kärna.

I lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) slår den första paragrafen fast att Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift, men att kyrkan också har nationella organ. Genom att använda begreppet organ öppnas läronämndens yttrande upp för att omfatta också kyrkans nationella nivå. Det för oss tillbaka till det som grundfrågan rör: vilken roll och vilket ansvar ska kyrkans nationella organ ha och ta?

Läronämndens yttrande ger inget svar på den frågan, vilket gör att det inte är alldeles enkelt att finna teologisk vägledning i det. Det är i sig beklagligt. Samtidigt kanske det är rimligt att det blir så. Svenska kyrkan har trots allt en komplex kyrkosyn och framträder som både församlingar och stift, både lokal och regional, både självständig och episkopal – och dessutom med nationella organ.

Det mest ”läromässiga” i yttrandet kan vara att belysa denna mångtydighet, samt poängtera att eftersom församlingen är primär är det kyrkoherden som ska utkrävas ansvar vilket gör att han/hon måste ha möjlighet att ta ansvar.

Dessutom kan det finnas ytterligare en poäng med ett mångtydigt yttrande. Om det är så att biskoparna har landat på olika ställen i sakfrågan, vilket debatten antyder, kommer biskoparna ändå att kunna argumentera för sina respektive hållningar i kyrkomötet utan att behöva gå på tvärs med läronämndens yttrande.

Om det är så att biskoparna har landat på olika ställen i sakfrågan, vilket debatten antyder, kommer biskoparna ändå att kunna argumentera för sina respektive hållningar
i kyrkomötet.

Taggar:

Kyrkomötet

Jonas Eek