Spännande fortsättning från förra söndagen

Förra söndagens evangelium slutade med en cliffhanger, den enda i evangeliebokens tre årgångar.

Det är i mötet mellan Jesus och kvinnan från Sykar vid brunnen utanför staden som den inträffar. Kvinnan har vid siestan kommit till brunnen för att hämta vatten. Där inbjöd Jesus henne till en resa in i hennes eget inre och till de djup som hon, liksom vi alla, ofta är så omedvetna om och som vi så sällan närmar oss.

”Den längsta resan är resan inåt”, skrev Dag Hammarskjöld i Vägmärken. Nu leder Jesus kvinnan från Samarien på den resan. Via behovet av dagligt vatten, genom den ömtåliga livshistorien, ner genom frågeställningar av religiöst slag (om var man ska be) låter Jesus till slut hennes allra innersta blottas. Där finns en enda stor längtan efter Gud och hon utbrister: ”Jag vet att när Messias kommer ska han låta oss få veta allt.” Jag tror inte att det var med den tanken hon hade vaknat på morgonen.

Här kommer cliffhangern och vill man veta fortsättningen får man invänta den kommande söndagens evangelieläsning. Den på tredje söndagen efter trettondedagen.

Där får vi veta att kvinnan lät krukan stå och att hon skyndade sig tillbaka in i staden. Där tänker jag i min meditativa fantasi att jag just vaknat ur siestan och tagit mig ut på torget. Sittande på marken, med sömnigheten kvar i kroppen och med den dova bakgrundsstrålningen som nästan alla människor har erfarenhet av: … har inte gjort vad jag borde – gör ofta det jag inte bör – förstår inte mig själv …

Det är då som kvinnan gör entré i stadsporten. Hennes person måste ha utstrålat något. Kanske en reflex av ett möte med det gudomliga. En lättnad som sjunger om att hon har blivit förstådd. ”Kom så får ni se en man som sagt mig allt vad jag har gjort.”

Det är möjligt att bli lite mindre tärande i den ekologiska väven och ändå både behålla och växa i glädjen.

Min första impuls om jag hade hört hennes ord, skulle ha varit att resa mig och gå rakt ut genom den motsatta stadsporten och försvinna i öknen. För jag vill inte få mitt liv rakt av återberättat av honom vid brunnen och framför allt inte inför andra människor.

Men hennes utstrålning är inte är hotfull utan lockande. Hon har för första gången känt att hon blivit förstådd och hon har inte på något sätt blivit förnedrad.

Till och med har hon börjat med ett av mänsklighetens största projekt, att förstå sig själv. Och när hon gör det kan hon också se var läkedomen för såren som livet har gett finns. Hos honom som förstår och som i sin förståelse är gudomligt barmhärtig.

Mötet mellan det gudomliga och det mycket mänskliga utanför en ökenstad för oerhört länge sedan har alltid varit ett böjningsmönster, när det gäller att identifiera människans verkliga längtan och när det gäller att våga inse att man utan sårande moralism och föraktande nedlåtenhet är förstådd, gudomligt förstådd.

Det finns ytterligare en barmhärtighetens potential dold i evangelietexten. Det är barmhärtigheten mot den globala miljön. Utan att identifiera sin djupaste längtan blir människan en desperat konsumerande varelse som ställer enorma krav på den sviktande biosfären.

Men det är möjligt att bli lite mindre tärande i den ekologiska väven och ändå både behålla och växa i glädjen. Det är att i kvinnan från Sykars efterföljd röra sig ner till de djup där längtan efter Gud lever. Då är det lättare att öva sig i den för miljön lättande och till och med läkande livshållningen: En glädjefylld evangelisk enkelhet.

Bo Brander
präst