Teodor Wolgers möter sin farfar genom musiken

Han säger att det alltid har funnits en grumlig plats i honom själv. 

En plats som handlar om en relation, den till hans farfar – den på sin tid kände skådespelaren och poeten Beppe Wolgers.

– Jag har alltid vetat att jag någon gång skulle utforska den relationen, säger Teodor Wolgers.

Nu har det skett. I våras fick ­publiken möta resultatet av en process som började med att ­Teodor Wolgers öppnade sin farfars gamla diktsamlingar och plockade fram skivan som denne spelade in 1973: Det for två vita duvor… 

Kändes som att göra en dokumentär

Det sistnämnda är ett album med säregen prägel och med insprängda existentiella recitationer. Eller vad sägs om spår som Ängeln, O, fader, Ansiktenas mystik. Alltsammans inspelat i Vikens kapell, ett litet bönhus i den jämtländska glesbygden. 

Kapellet restes i slutet av 1700-talet av nybyggare och var en vanlig typ av bönhus vid den tiden. 

– Farfar kallade kapellet för ”vildmarkshelgedom”. Det ligger nedanför fjället, en bit från vattnet. Först ser man det inte, sen dyker det plötsligt upp. Om man sedan går ned till stranden är man vid det vatten där farfars aska är strödd.

Teodor Wolgers skiva, som heter just Episod i Vikens kapell, är även den inspelad där, under fem intensiva veckor. Det var en kamp att släpa dit alla instrument och all utrustning, berättar han. Stämningen under inspelningen var speciell. 

– Det kändes ungefär som att göra en dokumentär. 

Skapades ett rum för gemensam närvaro

Ett slags brygga i tiden uppstod.

– Bara att veta att för femtio år sen stod farfar exakt här, där jag nu satt och komponerade. Med konsten skapades en tidsspricka, ett rum för gemensam närvaro oss emellan, säger han.

Arbetet med Vikens kapell har öppnat dörren till en värld som Teodor Wolgers inte visste mycket om – religionens. Tidigare hade han knappt vistats i ett kyrko­rum utan mest känt motstånd mot andliga traditioner.

I och med nya skivan och utforskandet av sin farfars förlaga har Teodor Wolgers börjat närma sig mystiken. Han har läst KG Hammar, Dag Hammarsköld och Martin Buber. 

– Det har i förlängningen gjort att jag omdefinierat min syn på vad religion är. Att andlighet är något erfarenhetsbaserat, det hade jag inte fattat innan. Att det kan definieras som att erfara något större, bortom sig själv.

Var intresserad av den historiske Jesus

Beppe Wolgers läste Mäster Eckhart, men han var inte troende, berättar Teodor Wolgers. Däremot var han andligt receptiv.

– Farfar hade ett poetiskt förhållningssätt till världen och han var väldigt intresserad av den historiske Jesus. ”Varför lider så många?”, undrar han på skivan. ”Har du bett alla människor lida, på kors?”, frågar han Jesus. 

Teodor Wolgers prövar tanken: Kanske var hans farfar i andligt hänseende på samma plats som han själv tagit sig till nu.

Han konstaterar att han är ett barn av sin tid. Som många andra har han haft en rätt bokstavlig syn på vad tro och religion är, vilket gjort att religionens traditionella termer och begrepp känts alldeles för belastande. 

– Jag tror att många är fångade i den här bokstavligheten. Jag tänker på debatten om tro i SVT:s Aktuellt i våras, mellan Joel Halldorf och Aftonbladets Erik Rosén. Det var så tydligt att de inte talade samma språk. Tidigare hade jag hållit med Erik ­Rosén. Nu höll jag helt med Joel Halldorf. 

– Titta ut i världen, säger Teodor Wolgers. Runt 80 procent av jordens befolkning är knutna till någon av de stora världsreligionerna. 

Har fått en relation till glesbygden

– Det är en enorm mängd människor. Att sitta på sin sekulariserade individualistiska kant här i Sverige och tro att man vet, det är så fruktansvärt oödmjukt.

Ordet ”gud” är fortfarande svåranvänt, tycker han. Och Jesusgestalten känns rätt långt borta även den. Men genom de nyfunna kunskaperna har han hittat en tillit till själva tillvaron och tilltro till en erfarenhet som går bortom språket. 

Med albumet Episod i Vikens kapell har Teodor Wolgers också fått en relation till glesbygdssverige. Den är inte ny; genom sin farfar och andra släktingar har Jämtland varit en viktig plats. Men genom skivan fick han en djupare kontakt med traktens folk.

– När man kommer dit upptäcker man vilka starka band de som bor där har med varandra. Jag tror att de kände, både när farfar gjorde sin skiva och nu när jag nu gjort min, att deras tillvaro genom det blir framlyft. 

Hoppas konserterna blir ett tillfälle för möten

Två konserter är planerade i Vikens kapell. Teodor Wolgers vet att delar av publiken är storstadsbor som reser långt för att få höra musiken. Andra kommer från trakten. Han hoppas att konserterna blir ett tillfälle då man kan träda utanför cirklarna stad-och-land, liksom ung-och-gammal.

– Jag vill att publiken liksom ska få besöka min farfar. 

Arbetet med skivan har fått Teodor Wolgers att fundera på hur det var förr i tiden. När människor såg sig som en del av ett historiskt led och hade som mål att göra livet bättre för sina egna barn, för nästa generation. Till skillnad från i vår tid, då mångas fokus är att maximera sitt eget liv genom att till exempel besöka så många platser som möjligt.

– Vi har tappat språket för att vi är relationsvarelser. Jag har inte tänkt på det tidigare, men ett starkt tema i mitt projekt har varit peka på värdet i att relatera till världen och till sin släkt och till sin plats. Kanske är det en önskan om mening.

Har tagit tag i relationen med farfar

Farfar Beppe, då? Förstår Teodor Wolgers honom bättre nu? De båda träffades aldrig, Teodor föddes sju år efter Beppe Wolgers död.

Han säger att skivan gjort att han tagit tag i sin relation till den där personen som sågs som en snäll människa och som var en känd kulturpersonlighet. 

– Farfar har alltid haft en närvaro i familjen genom sitt arv och den han var som offentlig person, samtidigt som man inte riktigt gjort upp med det. Han har alltid varit med i folks blick på mig genom att vi båda jobbar med kultur. 

Skivan har varit ett sorgearbete

Teodor Wolgers har precis tagit en master i filmmusik. 

Han säger att han nu förstår att skivan varit ett sorgearbete.

– Jag sörjde mycket som barn och hade drömmar om att vi umgicks tillsammans. Jag har landat i att detta inte är min skiva utan vår gemensamma. Plattan är lika mycket farfars, jag kommer och möter honom på den här platsen där han läser sina egna texter och delar med sig av sina funderingar.