Ur Skråmträsk bönhus klev fem präster

Alla har de formats av bönhuskulturen. Tillbaka där deras prästbana började är från vänster Lars- Martin Lund, Maria Lund, Magnus Lindh, Ola Marklund och Pär Parbring. Foto: Jonas Westling

I Skråmträsk har EFS-föreningen präglat livet i byn sedan den startade. Bönhuset har fostrat flera predikanter och präster.

Kyrkans Tidning har samlat en handfull teologer för att höra vad bönhuset betytt för dem och vad de tror bär in i framtiden.

Den kunde vara väldigt tjock, syndakatalogen i Skråmträsk. Många uttalade och icke-uttalade regler strukturerade arbetet för Guds rike på jorden. Och uppfattningarna om hur saker och ting förhöll sig var svåra att rucka på. Att en ung kille spelade fotbollsmatch en söndag var inte helt okomplicerat.

Men samtidigt: toleransen var stor inför människans egenarter och omsorgen om nästan var det som höll ihop byn. Hade någon det svårt, fanns hjälp att få.

Pietismens betoning av det religiösa livet, fromheten, frälsningen och lekmannarollen ingick i det som formade EFS. Läran i form av det intellektuella fick aldrig stå i vägen mellan tjänare och Gud.

Runt bordet sitter fem präster i Svenska kyrkan. Alla har vuxit upp i Skråmträsk i Västerbotten, två mil väster om Skellefteå, alla har varit aktiva i bönhusets verksamhet och minns hur det var. I dag är de spridda över Sverige. Kontakten hålls på olika sätt, bland annat i den Facebookgrupp som de fem är anslutna till – Skråmträsk prälletariat.

– Du kan inte säga att bönhuset är en samlingslokal vilken som helst, säger Ola Marklund. För det är det inte. Visst står det mitt i byn och visst hålls skolavslutningen här, liksom vattenstämman, tjurstämman förr, älgstämman och många andra stämmor som en byastuga kan husera. Men det är en aktiv EFS-förening med en aktiv bönhusförening.

Foto: Jonas Westling

Omedvetet har solfjädern av stolar formats utifrån ålder och väg in i Svenska kyrkan. Längst till vänster sitter 80-talisterna, Pär Parbring och Maria Lund, som prästvigdes till tjänst direkt i Svenska kyrkan. I mitten sitter 60-talisterna Magnus Lindh och Ola Marklund och till höger nestorn i sammanhanget, Lars-Martin Lund, född 1952. De tre senare var först EFS-anställda predikanter och präster och fick senare Svenska kyrkan som arbetsgivare. Olika karaktärer, temperament och generationer, men alla sprungna ur samma näringsrika EFS-mylla.

1925 beslutades att bönhuset skulle byggas. Verksamheten har samlat byborna sedan dess. Att skolan ska hålla avslutning någon annanstans än i bönhuset är knappast en fråga. Bönhuset samverkar med Skellefteå landsförsamling som firar gudstjänst här en söndag i månaden och bygdens åttondeklassare konfirmeras ofta i landsförsamlingen.

– Förr fick inte pingstvänner eller Frälsingsarmén vara i bönhuset, det fanns regler för sånt. Nu är det förstås inte så, säger Lars-Martin Lund. Men jag tror fortfarande att alkohol är förbjudet i lokalen och dans var helt otänkbart förr. Hur det är i dag vet jag inte.

– Min syster som bor kvar här och har tre barn ser det som en självklarhet att gå på den öppna förskolan på övervåningen, säger Maria Lund och berättar om det breda utbud av verksamheter som stod till buds när hon växte upp på 1990-talet, söndagsskola, FGPG (flickgrupp och pojkgrupp) och UG (ungdomsgrupp).

 

Hur skulle ni beskriva er själva i relation till bönhuset när ni växte upp?

Pär Parbring:

– Mina föräldrar hade konverterat till katolicismen och vi flyttade hit när jag var sju. Jag var den udda fågeln i byn men jag hängde med mina kompisar i bönhuset och var med på aktiviteterna. Att växa upp som katolik i en stark EFS-tradition var inga problem. Det här var folkkyrkan i Skråmträsk, en kyrka som alla relaterade till. Alla skolavslutningar och byagrejer ägde rum här.

Maria Lund:

– Mina föräldrar var aktiva i bönhuset och kyrkan där jag fick ett sammanhang, ett språk. Med mina föräldrar fick jag alltid tänka fritt och kritiskt kring kyrkan och tron. Jag hade tidigt ett intresse för de stora frågorna och som barn hade jag Karin Lundström som FGPG-ledare och lägerledare. Det var värdefullt att hon tog mina frågor på allvar. Hon var ordförande i Skråmträsk EFS och blev så småningom diakon i Burträsk. Andra engagerade kvinnor som gett så mycket i bönhuset och EFS-föreningen är Inger Lundström och Gerd Lindh, Magnus Lindhs mamma.

Magnus Lindh:

– Karin Lundström var viktig för mig också. Barntimmar, gudstjänster, söndagsskolan, pojkgruppen, juniorgruppen, ungdomsgruppen, ungdomskören, allt det formade mig tillsammans med min uppväxt med två EFS-aktiva föräldrar. Jag blev bemyndigad tidigt, söndagsskolledare blev jag redan i sexan. Med min bästis Anders Hellgren startade jag BG, en bibelgrupp, redan på mellanstadiet och det var då min längtan efter att bli präst började växa.

– Jag hade en fin gossopran fram till målbrottet och jag fick följa med predikanten Sigvard Andersson för att sjunga när han predikade på olika platser. Jag kände att jag ville bli som han, predikant.

Ola Marklund:

– Jag växte inte upp i någon EFS-familj men fick en roll i bönhuset genom verksamheten. Det fanns ingen fritidsgård i Skråmträsk och inga större sportmöjligheter, det fanns bara bönhuset. Miljön gjorde att man växte. Bemyndigandet var viktigt, att människor blev sedda och fick ideella uppdrag. Det fanns något att göra för alla, kunde man inte bli ledare för någon grupp kanske man kunde servera kyrkkaffe.

Lars-Martin Lund:

– Att vara här eller inte var ingen fråga, det var här man var. Jag gick i söndagsskolan men det var inte alltid man var glad åt den. Trots att jag lärde mig läsa tidigt hade jag svårt att lära mig verser utantill och tyckte det var jobbigt med julspelet. Jag minns atmosfären när jag kom med i juniorgruppen när jag var lite äldre. Hur alla satt på fredagskvällarna och slipade på något från Panduro som skulle säljas på auktion. Vi satt i det här rummet som jag kommer ihåg som mycket större.

– Jag minns miljön som tolerant och att man fick möjlighet att växa i tro och uppgifter. Jag och mina syskon gillade idrott och spelade fotboll i Bjurfors, en by sju kilometer härifrån, som hade fotbollsplan. Inte blev väl mor direkt glad när jag skulle cykla dit första gången för en match på en söndag. Jag såg det i hennes ögon, men hon sa inget. Och via bakvägen kunde man få höra av andra att man spelat på vilodagen.

 

Hur skulle ni beskriva bönhuskulturen som plantskola för pastorer och präster?

Maria Lund:

– Det var lågmält och allvarsamt, fokus låg på predikan, frälsning och Jesus. Det var mycket Jesus! På 90-talet när jag växte upp hade det blivit lite mer lättsamt och i den andan har det fortsatt, tror jag. När jag var 23 år hade tanken på att bli präst väckts och jag mejlade till dig, Lars-Martin, och berättade om brottningen i mig. Minns du det? Jag fick ett väldigt fint svar.

– Jag är glad över allt jag fick med mig hemifrån. Grunden, både tron, kyrkans språk och den ifrågasättande blicken, bär mig fortfarande.

Lars-Martin Lund:

– Jo Maria, jag minns brevet. Och inte blev jag förvånad heller över vad du skrev. Jag har funderat en del på vad det var i miljön som betydde något för mina val i livet. Mycket handlade om att man fick pröva, och pröva igen. Jag minns när jag och en kamrat gjorde hembesök hos gamla och avsidestagna, kaffe och fika hade vi med oss. Vi gick väl på högstadiet. Det jag var med om då ... ja, man blir nästan tårögd när man tänker på det. Tacksamheten vi mötte. Det är väl sådant diakonalt arbete man i dag kan kalla lärljungaskola.

Pär Parbring:

– Jag fick tidigt en längtan. Att man blev tagen i anspråk, att man fick pröva saker inom ramen för ett levande församlingsliv underlättade för människor att komma till tro. Miljön i sig var rekryterande. När jag började studera till präst fick jag förmaningar, tappa inte tron nu när du ska till Johannelund. Det fanns, och finns fortfarande, en rädsla inom lågkyrkligheten att exegetiken ska förändra tron så mycket att den riskeras.

Ola Marklund:

– Inte så att det fiskades efter nya pastorer eller präster. Men för många är det viktigt att man får en fråga och när man blev tillfrågad här om olika uppgifter blev man sedd.

Magnus Lindh:

– Jag blev bemyndigad att göra saker i bönhuset, som att vara ledare och hålla i andakter. Sedan var steget inte långt till att börja tänka på detta med att bli präst eller predikant.

– Syndakatalogen var omfattande på sina håll. Det var olika mycket brottning i olika familjer vad gäller söndagarna. Ibland kunde man få höra att ungdomen skulle bevaras från världen och flärden, men det var ju bara omsorger om oss. Jag själv har fått ompröva en del genom åren, som frågan om samkönade vigslar.

 

Vad tror ni kommer att bära in i framtiden av den västerbottniska fromheten?

Magnus Lindh:

– Delaktigheten i den kristna gemenskapen, en plats där man får pröva det man vill göra. Och så nåden förstås, frälsningen och befrielsen. Att jag får komma som jag är till Gud även om jag misslyckas i livet.

Maria Lund:

– Martin Lönnebo uttrycker allt detta, det enkla och humoristiska och så det enorma djupet, allvaret. Jag tänker mig att framtiden rymmer både och.

– Jag tror på att fortsätta lyfta fram Jesus, att lyssna till det han säger och menar, ta det till sig i sitt liv och ta det på allvar. Men samtidigt ha lite roligt också.

Lars-Martin Lund:

– Det fanns två spår i den västerbottniska fromheten: den stränga pietismen som kunde forma hela byar, byar som drabbades onödigt av bibelsynsdebatten på 60-talet. Och så fanns reaktionen mot det stränga, en rörelse som betonade nåden extra kraftfullt och som hade utrymme för humorn. Det är det sista spåret som finns kvar i dag och det är det som kommer att bära in i framtiden.

Pär Parbring:

– Jag tänker på det levande ordet, på predikan som berör och är personlig, betoningen på att mitt liv är relevant. Kristus finns där och det är predikantens uppgift att spränga fram honom ur berget, på samma sätt som skedde i Kristinebergsgruvan.

Ola Marklund:

– Jag tänker på vad Rosenius (en av EFS förgrundsgestalter, reds anm) sa: ”Kom som du är men gå inte som du kom”. I framtiden kommer närheten, enkelheten, naturligheten, frivilligheten och humorn att utgöra fromheten.

– Martin Lönnebo svarade som den västerbottning han är när han fick frågan om han inte kunde tänka sig ett extra valspråk som biskop: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.” Där har du allt sammanfattat.

Fakta: Skråmträsk

Invånare: Cirka 300

Medlemmar i EFS-föreningen: 50

Totalt antal besökare vid evenemang: 600

Bönhus i Skellefteå landsförsamling

Bodan, Boviken, Gummark, Gärdsmark, Innervik, Kroksjön, Krångfors, Långviken, Medle, Myckle, Ragvaldsträsk, Röjnoret, Skråmträsk, Stortjärn, Stämningsgården, Tjärn och Varuträsk

Senaste artiklar