Vi firar bebådelsen mitt i ökenvandringen mot korset

”Man måste tänka sig Maria som lycklig.” Inför den här helgen fastnar den frasen, som egentligen uttalades av Albert Camus om Sisyfos och hans evighetsarbete, i mitt huvud. För när jag funderar över alla de sätt som Maria har gestaltats, upphöjts och kritiserats, hyllats och hånats i historien och när jag försöker landa i någon sorts slutsats kring alla bilder av Maria så är det den tanken jag ständigt återkommer till: att man måste tänka sig Maria som lycklig.

Maria är lite av ett rött skynke i delar av kristendomen. Hennes ”ja” till Gud, det som i min ungdom predikades om som en ung kvinnas modiga och trotsiga ”ja”, kan med den här tidens ögon och bibelforskning också ses som en slavinnas ja till den befallning hennes herre ger henne. Det finns inget trotsigt och modigt, det är bara ren lydnad.

Betoningen av hennes mod och tillit har hållits upp som föredöme för kristna som, likt henne, vill föda fram Gud i världen. Betoningen av hennes oskuldsfullhet och renhet har å andra sidan lyfts fram som exempel på kyrkans sätt att kontrollera kvinnans sexualitet.

Kritiken mot den Mariadyrkan som kyrkan ägnat sig åt under årens lopp har inte alltid varit nådig. Filosofen Simone de Beauvoir kallar denna dyrkan för ”maskulinitetens seger”. För henne visar den hur det kvinnliga, med våldsamma och livgivande krafter, reducerats till en öm och omvårdande gestalt. Teologen Mary Daly går ännu längre och beskriver Guds tillblivelse i världen i termer av våldtäkt. Maria är den tämjda gudinnan som nu visas upp på parad. En galjonsfigur för patriarkatets seger över kvinnan.

Deras tankar bär ekon av fruktbarhetskulter och gudinnor som härskade långt före skapelseberättelsen skrevs ner och mannen blev Gud. Deras kritik har poänger, det är jag fullt medveten om. Men ändå kan jag inte undgå att tänka mig Maria som lycklig i denna stund. 

Bebådelsen firar vi nio månader innan jul, men vi firar den mitt i fastan. Även om den blickar fram mot födelsen så är det här och nu som vi firar den, mitt i den ökenvandring när kyrkan tar sig upp till Jerusalem där Jesus ska dö på ett kors. Där Marias son ska lida och dö. Där hennes sorg ska bli stor: en moders sorg över ett förlorat barn. En sorg som vi vet går igen i alla tider. En sorg som just nu går över Ukraina, över Ryssland, över våra förorter, över alla platser där våldet tar söners liv.

Det är en sorg som fångats i berättelser och konstverk. Det är denna sorg, denna saknad och smärta, som kan skönjas i exempelvis Michelangelos skulptur Pietà där Maria sitter med sin döde son i famnen. Det är ett motiv som går igen i konsthistorien, men kanske aldrig så sublimt skildrad som i detta uthuggna marmorstycke.

Det är just denna sorg som gör att jag måste tänka mig Maria som lycklig i bebådelsens stund. Sorgen och lidandet som hon utstår går inte att förstå eller uthärda om det inte kommer från en glädjens källa. Harry Martinson skriver: ”Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”

För mig blir Maria en bild av livet. Skapelsen och förstörelsen, glädjen och sorgen, lyckan och lidandet. En meditation över livets förgänglighet, över sorgen som vandrar genom världen och det tröstearbete vi alla utför.

Man måste tänka sig Maria som lycklig, bärande förälderns vemodiga lycka över att världen aldrig kommer vara densamma igen.