Så möter de Gud i vardagen

I vår samtid talas ofta om att det andliga sökandet ökar. Människans hunger efter att komma i kontakt med Gud verkar omättlig. Men svaren till den som söker varierar.

– Vi har svårt att möta samtidens andliga sökande. Å ena sidan kan vi bli mycket skeptiska och säga att det är något helt annat än kristen tro. Eller så blir vi överentusiastiska och opportunistiska, säger Karin Johannesson.

– Men tanken är inte att du ska sitta där själv och gosa. Det händer någonting om du söker Gud, och Gud vill att vi ska ta hand om andra människor.

Men det finns olika tankefigurer som präglar det teologiska samtalet om andlighet och andligt sökande.

– Ibland sägs det att om man ska ta sin andlighet på allvar så ska man göra något som man inte gör i vardagslag. Det blir väldigt komplext: man ska åka bort, leva eremitliv i en stuga någonstans. Visst kan det vara bra att ha sådana perioder. Men andlighet, andlig träning, eller andlig återhämtning som jag hellre talar om, är att man återvänder till källan hellre än att man gör något.

Hon talar om en vardagsnära andlighet: hur man sorterar saker i linneskåpet, hur man hälsar på den man möter i korridoren. Eller hur man tar upp en hårnål från golvet – ett exempel som Karin Johannesson hämtat från Thérèse av Jesusbarnet, en av hennes inspiratörer för att tänka om andlighet i vardagen.

Thérèse av Jesusbarnet är en karmeliternunna som hon skriver om i boken Thérèse och Martin: Karmel och reformationen i nytt ljus (Artos). Det är en bok som visar den kanske oväntade likheten mellan den karmelitiska traditionen och Martin Luthers tänkande som mynnar ut i tanken att allt handlar om nåd och att leva med i nådens flöde. Båda är också mycket starkt förankrade i en kristen tradition; andligt liv är att Jesu Kristi ande lever i oss.

– Thérèse av Jesusbarnet är väldigt rolig att läsa. Det är också Teresa av Avila, en annan karmeliternunna, som skriver att Gud bor bland grytor och kastruller och att man inte ska tänka att det är i kapellet som Gud bor och att det är där man ska ha all andlighet. Allt hänger ihop; du vilar och ber i kapellet och du vilar och ber i köket.

Karin Johannesson säger att hon ibland kan tycka att karmeliterna har något som vi saknar i luthersk tradition, nämligen den tydliga skapelseförankringen när det gäller andlighet.

Hon funderar mycket över Teresa av Avila som kan säga att Jesus bor i varje människa. Men kan man säga det till alla? I luthersk tradition säger vi oftast att anden kommer till människan när vi döps, att människan är skapad till Guds avbild och sedan kommer ett kraftigt syndafall som återställs när människan döps och kommer till tro. Det ordnar Gud ensam.

– I karmelitisk tradition finns en tydligare tanke: Jesus fanns med i skapelsen, för hela Gud skapade. Jesus, innan han framträder i världen, finns i alla människor. Det är en spännande tanke som jag gärna vill skriva om i framtiden. Tanken finns också i luthersk tradition och den danske teologen Regin Prenter som var professor i dogmatik vid Aarhus universitet, har skrivit om Anden och skapelsen.

– Men det är ett motiv som vi har tonat ner ganska mycket, menar hon. ■

Något som verkar ställa till det är att det råder en förvirring i hur terminologin används. Andlighet är en sak. Spiritualitet en annan. Därför avråder till och med en del teologer från att använda begreppet andlighet. Andra forskare, exempelvis Bernard McGinn, försöker i stället strukturera begreppet andlighet. Han säger att en del definitioner är antropologiska och att andlighet är en djupdimension som finns i alla människor.

– Andra definitioner är teologiska. Det är sådana vi använder i kyrkan och där spiritualitet är livet i Jesu Kristi ande. Det är något vi definierat utifrån dogmatiken.

Lägg därtill historiskt-kontextuella definitioner – de som finns i någon form av tradition, kanske new age, och som är präglade av hur man då använde begreppet. Där finns teologiska element och element av hur vi förstår den mänskliga existensen.

– Det är bra att hålla i sär begreppen och definitionerna, menar Karin Johannesson, som berättar att Bernard McGinn visat att om man går tillbaka och kollar begreppet andlighet och dess historia, kan man se att det har sina rötter i kristen historia. Det dyker upp under 300–400-talen som ett substantiv i ett brev där brevskrivaren uppmanar adressaten: handla så att du växer i andlighet!

– Tanken är att man ska växa i Jesu Kristi ande.

Under århundradenas gång ändrar sig förståelsen av begreppet och man pratar om andlighet på lite olika sätt. Under 1200–1300-talen kunde man prata om andlighet som kyrklig egendom eller som en djupdimension i människans existens och att människan har kropp, själ och ande, berättar Karin Johannesson.

– Under reformationstiden var andlighet ett skällsord. Det var något flummigt, något ”kvinnligt” och något kyrkan tog avstånd ifrån. I stället började man använda begreppet fromhet – kyrklig fromhet.

Tiden går. Först under 1900-talet i Frankrike börjar franska katolska författare tala om spiritualitet. Det blir något positivt, rentav hajpat.

Att kommunicera andlighet och spiritualitet i dag kan vara att använda sig av sociala medier. Karin Johannesson lägger ut små korta filmer på Facebook där hon börjar i det allmänmänskliga, där vi känner igen oss. Sedan tänker hon vad Jesus har att säga i sammanhanget.

– Det måste väldigt snabbt bli Jesus eftersom det är svårt att trassla sig fram på någon annan väg.

Hon säger att vi måste återknyta till det ursprungliga, visa att andlighet präglas och fångas av Jesu Kristi ande. Då är den heliga Anden med och hjälper till. Sedan vill hon ha med skapelseförankringen som karmeliterna förutsätter, att hela Gud, Fader, Son och Ande var med och skapade. Här var också Luther glasklar i sin trinitariska teologi. Det måste också återupptäckas.

– Människor går gärna ut i skogen och det förknippas med andlighet. Men man vill ju gärna ha en Kristusförkunnelse som säger att det är Kristus vi kan ana, att vi kan börja se spår av Kristus i naturen, säger Karin Johannesson som saknar en teologisk reflektion kring spiritualitet.

– Vi har en tendens att fundera psykologiskt och sociologiskt. Men hur tänker vi teologi kring detta? Och var tänker vi teologi tillsammans?

Frågorna får vara obesvarade. Men hon säger att det finns någon form av kyrkorummets spiritualitet som människor upplever, dit de tysta går för att tända ljus, kanske be.

– Det gör ingenting om det är tyst. Ibland kan det vara så att människor är trygga med att få erfara det heliga. Ibland pratar vi sönder saker, menar Karin Johannesson som gärna ber både morgon- och aftonbön ordlöst, precis som karmeliterna.

– Att be ordlöst är min framtidsväg för att orka och hålla.

✼✼✼

Om Karin Johannesson hämtar mycket av sin andliga näring hos karmeliterna och Martin Luther, öser Johan Dalman ur de anglikanska källorna. Just nu är han djupt försjunken i en bönbok av en skotsk teolog och författare, John Baillie, och jobbar med att översätta hans böner.

De ligger nära Psaltarpsalmerna i vissa stycken och anglikaner ber mycket ur Psaltaren. Den som blir präst i Church of England lovar vid prästvigningen att varje dag be ur bönboken och helst i kyrkan. Varje dag. Alla i församlingen ska veta att någon ber för dem.

– Det är väldigt o-flashigt, väldigt o-spännande och inte särskilt nydanande. Men som tandborstning – det är bara sådant man gör.

– Jag har nog med mig detta från lekskolan hos nunnorna som lärde att andlighet och böneliv inte alltid är sådant som ger så mycket för stunden. Det är en form av sund rutin. Vi bad morgonbön varje dag, gjorde samma saker. Nunnorna var trofasta i det, ungefär som i en kärleksrelation där det inte är så att varenda dag är en bröllopsdag. Dagarna är olika. Men man knatar på.

Andlighet är med andra ord konsten att vara uthållig. Att inte lägga av! Ungefär som att lära sig spela piano. Det behöver inte vara rätt från början. Man kan utvecklas långsamt och inte förvänta sig otroliga förändringar omedelbart. Men man måste faktiskt öva, lära sig och pröva.

– Ett regelbundet böneliv är en spaljé som gör att det lilla fröet som Gud planerat i mig får något att växa på. Men bön och andliga övningar är inte individualistiska. Även för den som ber ”Fader vår” i ensamhet är det alltid ett ”vi” och ett ”oss” med i bönen. Det handlar inte bara om mig.

Varje morgon strax före klockan fem – utom på söndagarna när det är gudstjänst mest hela dagen – sitter han vid köksbordet i pyjamas och morgonrock och ber för dagen som kommer.

– Det är en helig stund. Morgonbönen ger mig saker och det ger mig inte saker. Men jag ber morgonbönen ändå.

Kanske använder han en av John Baillies böner där han skriver: ”Gud, hjälp mig att nu inte skämmas att säga det till dig som jag tidigare i dag inte skämdes för att göra”.

– Det är så bra. Så mänskligt, säger Johan Dalman som också använder sig av Instagram och andra sociala medier för att nå personer som är intresserade av andlighet och spiritualitet.

– Folk kommer fram och tackar, inte sällan människor som inte direkt nöter kyrkbänken, säger Johan Dalman som anar en större öppenhet för andligt sökande som är parad med en andlig oskuldsfullhet, människor som är ”andligt okyssta”.

– Många människor går i kyrkan och tänder ljus. Till dem vill jag säga: testa lite ord också. Börja med bönen ”Gud som haver”. Prova!

Samtidigt värnar han den tysta bönen, den som kanske människor ber vid ljusträdet i kyrkan.

– Dit går också jag och tänder mitt ljus. Där ber jag. Står där en stund och tittar på ljuset, kanske ett ljus som nästan brunnit ner. Då kan jag undra vad som betts vid det halvt nedbrunna ljuset, tänker att också jag ber för den personen.

– Det är den ordlösa bönen, säger Johan Dalman som fyller på sina egna andliga övningar med ett ambitiöst bibelstudieprogram där han får kämpa och ”tugga lite knäckebröd”. Öva. Lära sig. Pröva. ■