Är prästen tillräckligt andlig? Frågan leder fel

Vilka krav bör man ställa på en präst i Svenska kyrkan? Kan man förvänta sig andligt djup och personlig helgelse? 

Denna känsliga fråga verkar ligga strax under ytan i flera kyrkliga debatter som pågår just nu, som diskussionerna om avkragningen av Visbybiskopen och debatten om låga trösklar och höga valv i ­Expressen.

När vi diskuterar ämbetsbärares vandel i Svenska kyrkan föredrar vi att tala om förtroende och kompetens. Men är inte dessa uttryck kodord för att tala om helgelse, deras kapacitet att i ord, leverne och habitus utstråla Kristuslikhet?

Som ärkebiskop emeritus KG Hammar skriver i nämnda Expressendebatt: ”Det är oomtvistat att många anställda i Svenska kyrkan kan uppleva en pinsamhet inför förväntan att tvingas represen­tera ett sammanhang där rörelsen mot livets djupdim­ensioner ska bejakas också på ett personligt plan.” 

Dessa tankar väcks hos mig när jag deltar i ett symposium kring monastisk spiritualitet på Bjärka-Säby. När de olika föredragen börjar gå in i varandra i mitt huvud framträder en eggande paradox: Å ena sidan erfarenheten av att kloster är platser där besökare upplever en djup helande frid. Å andra sidan den konsensus som verkar råda bland klosterfolk att de själva sällan upplever denna frid. I alla fall inte oftare än andra.

Hur är detta möjligt? Handlar det om att kloster­folk har lärt sig anta de rätta minspelen, kroppsspråket och tonfallet som de vet ger lekfolk ­upplevelsen av andligt djup och värme, medan ­verkligheten är att de är samma trasiga själar som oss andra? Eller handlar det om självsuggestion hos klosterbesökare med förväntad placeboeffekt?

Jag tror inte det. Jag tror att man kan skapa en plats som förmedlar frid utan att själv uppleva den. 

Klosterlivets prövningar

Livet i kloster är på många sätt speciellt, men inte så att man där man undviker konflikter, meningslösa sysslor och dumhet. Eller för den delen, tvivel och torka i bönelivet. När Taizébrodern Johan i Dagen 22/2 berättar om hur han hela livet tvivlat på om Taizé är rätt plats för honom hör det kanske inte till det vanligaste. Men mycket av de prövningar han beskriver känns igen från andra skildringar ­inifrån klostervärlden, som exempelvis Thomas ­Mertons dagböcker. Även hans liv verkade vara en lång kamp med ledningen i klostret och trappistordern. Moder Teresas långa lidande inför Guds tystnad är vid det här laget välkänd. 

Ändå betyder dessa platser så mycket för så många besökare. Jag hade själv knappast ­varit ­kristen i dag om jag inte hittat vägen till Taizé i  20-årsåldern. 

Platsens betydelse för kroppsliga varelser

Men om det inte är klosterfolkets egen inre frid som besökare upplever, vad handlar det då om?

Kanske är svaret så enkelt att klosterlivet gör ­något med platsen som sådan? Att det faktum att man ber flera gånger dagligen gör något med tidsuppfattningen på platsen, att strävan efter enkelhet skapar en estetik som får oss att slappna av?

Det kan låta trivialt, men stämmer väl överens med hur andra platser människor brukar tycka om fungerar. Vi tycker om trädgårdar inte för att vi imponeras av trädgårdsarbetarna som personer, utan för att någon lagt ner mycket möda på att göra det vackert där. Vi tycker om att besöka bibliotek, inte för att få komma nära bibliotekarierna, utan för att man har en regel kring tystnad, vilket kräver att man rör sig annorlunda. Sådant spelar stor roll för oss, kroppsliga varelser som vi är. 

När det gäller kloster kan man tillägga att de ­befolkas av människor som lägger ner tid på just de saker vi som besöker dem tycker är viktigt. Är man en person som längtar efter det heliga så känner man därför igen sig i de människor man möter där.

En viktigare fråga?

Vad händer om vi närmar oss frågorna om församlingsanställdas helgelse med detta perspektiv? 

Precis som vi ofta tänker oss att klosterfriden emanerar ur klosterfolket, tenderar vi att tänka att det vi söker i församlingen borde utgå från de ­anställda där. Så blir en känsla av att man inte blir tillräckligt mycket tagen på allvar i kyrkan en fråga om de anställdas utbildning, till exempel. ­Eller om gudstjänsten känns ytlig så börjar vi ifrågasätta prästens egen tro. Och om man ogillar denna tanke­figur, hänger man sig åt ett starkt förandligat tänkande om att ord och sakrament per automatik ska förmedla nåd, helt oberoende av de människor som förmedlar dessa. 

Jämförelsen med klostren pekar åt ett annat håll. Man kanske kunde säga att det som skapar friden i klostret inte är dess invånares eventuella helighet, utan riktningen i deras gemensamma liv. Och just detta tenderar vi ägna rätt lite uppmärksamhet i våra församlingar. I klostret handlar allt om att rikta människors liv mot Gud. Detsamma borde kunna sägas om våra kyrkor och församlingshem. Men tänker vi alls så? 

Det här handlar till en del om arkitektur och ­inredning, men jag tror inte det är där skon klämmer. Det som förenar platser där heligheten känns tillgänglig handlar om en känsla av att allt – och alla –pekar mot samma mål. Där finns en känsla av ­helhet och harmoni. 

Det gäller inte bara kloster. Ett exempel som gjort starkt intryck på mig är den norska Korsvei-rörelsen som möts på en campingplats under en vecka vartannat år. Mycket lite är klosterlikt på detta livliga familjeläger, men varje programpunkt, varje måltid, varje praktisk lösning är genomtänkt på ett sätt som hjälper mig som besökare att fokusera på det väsentliga. 

Det är när något skaver som vi tappar vår förmåga att upptäcka det heliga. Och skaver gör det till exempel när de som medverkar i en gudstjänst inte är samkörda eller verkar vilja olika saker, eller när man känner att den som talar till en redan har tankarna på nästa programpunkt i kalendern.

Vad vill vi med kyrkan?

Jag tänker att bättre än att hänvisa brister till individerna är att ta sig an den svåra frågan om vad vi egentligen vill med det vi håller på med som ­kyrka. Här är vi ju inte överens, men jag tror det är ett fruktbart arbete att söka ett svar på den frågan. Och jag skulle inte bli förvånad om sådana diskussioner skulle fungera sporrande för de individer som deltar, kanske när det gäller sådant som eget böneliv och fördjupande studier.  

Vi kan ju låta oss inspireras av klostrens praktiker, som gemensam bön, läsning och måltider. Att bli vänner med tystnaden. Eller varför inte ta till en av Svenska kyrkans mest slitstarka praktiker: ­bikupor på det och sedan fika!

Patrik Hagman