”Blicka mot korset, buga och tacka Gud”

Allt började med en gudstjänst. Daniel Boyacioglu hade vaknat på palmsöndagens morgon, lite för sent. Han konstaterade att han inte skulle hinna till Assyriska kyrkan i Norsborg, den som är hans andliga hem. I stället gick han till församlingen som låg närmast, vilket råkade vara Svenska kyrkan i Årsta.

– Predikan var drabbande. Idén till boken föddes precis där och då.

Nu är den klar: Daniels bok. Att den har samma namn som boken i Gamla testamentet är ingen slump. I Bibelns Daniel har Daniel Boyacioglu hittat paralleller till sitt eget liv.

– Jag läser boken om Daniel som en diasporaskildring. Han är en invandrare som är framgångsrik men samtidigt lever i utanförskap. Han har en upphöjd roll vid ett för honom utländskt hov men utsätts för särskilda prövningar. Frågan för mig blir: Vem hade Daniel varit i dag, i Sverige? Vilka hade hans utmaningar varit?

Tjugo år sedan debuten 

Daniel Boyacioglu är född i Sverige, som son till två ­syrianska föräldrar. Det är tjugo år sedan han debuterade. Han har erövrat en egen position på den litterära scenen, genom diktsamlingar och dramatik. Två gånger har han vunnit SM i Poetry slam. Den 1 november firas hans jubileum som författare med en programkväll på Dramatens scen.

Daniel Boyacioglu är också musiker; hip hopens rytm och satsmelodi är märkbar i de nya texterna. 

– I boken djupdyker jag i diasporaerfarenheten. Man talar ofta om diskriminering som om den handlade om avgränsade områden, till exempel bostads- och ­arbetsmarknad. Men utanförskap berör hela livet och känns hela tiden.

"Alla syrianer har en relation till kyrkan"

I långa, berättande dikter behandlas integrationens frågor och problem. En kusin skjuts till döds genom gängrelaterat våld, ortens självbilder ärvs och förs vidare. Daniel Boyacioglu dikter är en kommentar till ett Sverige där drömmar bryts ner av särartskulturens och fördomarnas dubbla tryck.

Några av dikterna berättar om trons betydelse och om en kristendom som är vardagens sociala nav.

– Alla syrianer har en relation till kyrkan, även om de är olika mycket troende.

Känns avlägset att artikulera trons innehåll

Daniel Boyacioglus säger att han upplever gudsnärvaro varje dag.

Men han har svårare att svara på frågor om gudsbild och kristendomstolkning; den lutherska vanan att artikulera trons innehåll känns avlägsen.

En specifik gudstolkning har han dock. Den har tillkommit under arbetet med den nya boken.

– Genom min uppväxt har jag fått höra om den allsmäktiga ­guden som har en färdig plan och som redan första skapelsedagen vet vad han ska skapa den andra och tredje dagen. Men så tror jag inte att det är. När Gud skapar gör han det i relation till det han redan skapat, så som en konstnär arbetar. I mina ögon är det en modigare gärning.

Trodde de flydde till ett kristet land

I boken skymtar de religiösa praktikerna förbi. Bönerna och riten. I en dikt berättar Daniel Boyacioglu om en särskild ”äza”, som det heter när man samlas i samband med ett dödsfall. Kyrkan öppnar sina dörrar och familj, närstående och vänner möts.

I ett sekulariserat samhälle blir den troende invandraren en dubbel anomali. ”Sådan är tron min son, i landet som vi hamnat i förstår man den inte längre”, låter han en man säga i dikten.

– Många av Sveriges syrianer flydde från religiös förföljelse till vad de trodde var ett kristet land. Till sin förvåning upptäckte de snart att man närmast fick skämmas för att man är kristen.

Besvikna på Svenska kyrkan: Svårt för att prata om Jesus

Mellan 2013 och 2021 jobbade Daniel Boyacioglu deltid som brandman. Han berättar om hur kollegor kunde stirra länge på korset runt hans hals och sedan fråga om han äter gris. De ingick inte i bilden att en invandrare kunde vara kristen. För honom, som hör till den assyriska kyrkan – en av kristendomens äldsta – var det en märklig upplevelse.

Relationen mellan syrianer och Svenska kyrkan är bra, säger han. Men han vet att syrianer kan känna sig lite besvikna på att Svenska kyrkan har svårt att prata om Jesus.

Frikyrkorna då; där hörs Jesusnamnet oftare? Njae, säger Daniel Boyacioglu, där blir det för mycket åt andra hållet. För överdrivet.

– En syrian är väldigt ledig i sin relation till Gud.

Skriver om sitt andra dop

I boken beskriver Daniel Boyacioglu sitt ”andra dop”. Det skedde under en konsert för snart 25 år sen, med Common, en känd amerikansk rappare och aktivist. Daniel Boyacioglu stod längst fram vid scenen. Vid ett tillfälle böjde sig artisten ner, lade en hand på Daniel Boyacioglus axel och rappade en hel vers rakt till honom.

– Det föll svett från hans ansikte ner mot mitt. Det uppfattade jag från första droppen som en välsignelse, ett slags dop, som förde med sig övertygelsen att jag var ämnad att göra något liknande med mitt liv. Den där övertygelsen är ren inbillning men också helt avgörande för att kunna göra det jag gjort.

När Daniel Boyacioglu började skriva var det med viljan att skapa en värld där han hade en självklar plats. Utvärderingen, så här tjugo år efteråt, blir mångbottnad. I relation till de yngre poeterna har han definitivt fått en plats, säger han. Men känslan av att inte höra till kommer nog aldrig försvinna, säger han.

Lättare att prata om klass

Daniel Boyacioglu jämför med människor som gjort klassresor och som brukar beskriva samma sak. Även om de tjänar bra och bor på fin adress blir livet ensamt.

– När man gör om frågan om rasism och utanförskap till en fråga om klass är det ofta mycket enklare för svenskar att prata om det. Många har samma erfarenhet och förstår då precis vad man menar.

Annars är invandrarfrågor ”skitjobbiga” för svenskar att hantera, menar Daniel Boyacioglu. Det faktum att Sverige i vissa delar både varit och är rasistiskt slår många ifrån sig.

– Det finns en samsyn kring att det funnits diskriminering. Men folk tänker att den är naturlig och att det skulle vara på samma sätt om man som svensk åkte till ett annat land. Det är en vanföreställning.

Leker med tanken att skriva en psalm

En musikalisk ordkonstnär med den kristne andragenerationsinvandrarens blick på Sverige – nog skulle Daniel Boyacioglu ha ett och annat att bidra med i den pågående ­psalmboksrevisionen. Även om brevlådan för nya psalmbidrag stängt går det att leka med tanken. En ny psalm, vilken sort skulle det bli?

– För det första skulle det vara en enorm ära. Jag skulle tänka i flera veckor och sedan skriva lika länge. Psalmen skulle handla om tacksägelse, det ligger mig närmast. Jag uttrycker nån slags tacksägelse varje dag. Vi har så mycket att vara tacksamma för i vår tid och vårt land, trots allt som händer just nu.

Nyss pratade han med en kollega, en man som även han är poet. Mannen hade funnit Jesus sent i livet. Ingen i hans familj var troende. Mannen berättade att han kände stark gudsnärvaro men att det var svårt att hitta tillfällen då han kunde tala om tron eller manifestera den.

– Den erfarenheten har jag aldrig haft. När det ställs fram en tallrik på bordet gör jag korstecknet, äter och gör korstecknet igen. Vart man än går i Sverige finns det en kyrka, det är bara att blicka mot korset, buga och tacka Gud.