Brödundret väcker andra frågor nu än det gjorde då

I tider när det gudomliga ordets kraft har bejakats har det skett stora saker i världen. I mitt inre kan jag höra Martin Luther när han dundrande hänvisar till das Wort Gottes.

Veckans Eftertanke av Bo Brander.

Det sjätte kapitlet i Johannesevangeliet börjar lysande för Jesus men slutar med ett sammanbrott när det gäller hans åhörare. Kapitlet inleds med att Jesus i ett världsberömt under ger fisk och bröd till tusentals människor. Deras svar är att vilja göra honom till sin kung.

Vår fråga inför brödundret är: Hur gjorde han? Hade han enorma fickor på sin mantel? Eller förlöste pojken som gav Jesus fem bröd och två fiskar omgivningen så att de tog fram egen mat som de tagit med i smyg och delade det så att alla blev mätta?

Frågan som steg bland människomassorna runt Jesus var: Vem är han, en messiasgestalt? Och: Kan han alltid ge oss bröd? Är det möjligen det berömda mannat som börjar regna från himmelen igen?

Då började Jesus tala om nödvändigheten av att äta hans kött och dricka hans blod. För de flesta av dem som fanns omkring honom var orden frånstötande, nästan makabra.

Men orden förvandlades när nattvarden började firas. Som en gloria runt den heliga mässan står de genom tiderna. ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”

Tillvarons största språk är inte den militanta eller politiska maktens språk, det är den lidande kärlekens språk.

Det är ord som dessa som gjorde att människorna sa: ”Detta är outhärdligt. Vem står ut med att höra på honom” . En annan just då mycket mindre skara sa: ”Du har det eviga livets ord”. Märkligt nog följer båda förhållningssätten det Jesus säger genom världshistorien.

I vår tid talas det inte mycket om Guds ord. Bibeltexterna kallas berättelser och kännetecknas av att de är lite vaga och ganska svårtydda. Den enorma potensen som hör samman med begreppet Guds ord fördunklas.

I tider när det gudomliga ordets kraft har bejakats har det skett stora saker i världen. I mitt inre kan jag höra Martin Luther när han dundrande hänvisar till das Wort Gottes.

I Hebreerbrevet står det om Guds ord att det är levande och verksamt och skarpare än något tveeggat svärd. Det låter minst sagt kraftfullt. Men det behöver inte vara krigiskt. Tillvarons största språk är inte den militanta eller politiska maktens språk, det är den lidande kärlekens språk. Det är det utgivande livets språk. Är det Guds ord som hörs är det läkande, tröstande och upprättande. Det kan dundra som åskan, men kan vara himmelskt livgivande som en mjuk sommarvind.

Och det kan vara helt tyst. Med tystnadens röst har Gud många gånger talat tydligt och livgivande till människor. Har man hört Gud på det sättet, är det lätt att instämma i Petri ord: ”Du har det eviga livets ord”.

När Guds ord tystnar väller de mänskliga orden fram. Som havsvågor drar de över jorden. Och se: Mänskligheten står allt mer ”rådlös vid havets och vågornas dån” (Lukasevangeliet 21:25). Vem bland folkens ledare är god och vem är ond? Vem är klok och vem är korkad?

Är klimatet hotat eller är ryktena överdrivna? Orden mal på: Ord utan uppehåll är fruktlösa. De är som mjöldryga på blommor. Det blir ingen frukt.

Men få eller många, det finns de som säger till Jesus ”Herre till vem skulle vi gå. Du har det eviga livets ord”. De människorna är kloka vägvisare i den globala rådlöshetens tid.

Bo Brander
präst

Fakta: Sexagesima – Det levande ordet

Tredje årgången:

Jeremia 23:23−29

Hebreerbrevet 4:12−13

Johannesevangeliet 6:60−69

Psaltaren 33:4−9

Liturgisk färg: blå/violett

Taggar:

Eftertanke Präst