De sätter prästers predikan under lupp

Frida Mannerfelt, präst och doktorand i praktisk teologi vid Enskilda högskolan, har granskat hur predikoidealen i Svenska kyrkans prästutbildning sett ut från 1903 till 2017. Det är ett arbete som spänner över mer än 100 år och visar på en brytningstid för kyrkan och prästutbildningen.

Ställningen för homiletiken, läran om predikokonst, förändras under 1970-talet då en ny utbildningsreform ser dagens ljus. Från att ha varit ett obligatoriskt ämne för en teologie kandidatexamen, läggs ämnet enbart på det praktisk-teologiska året, ”prakten”.

Men det sker också ett skifte i synen på predikan: från ett budskapsorienterat ideal som betonar bibeltextens budskap till ett relationsorienterat som betonar vikten av att predikan tar sin utgångspunkt i människors liv och erfarenheter. Den får sitt stora genombrott under 1970-talet: predikan ses som en relationsskapande dialog. Detta skifte sker i samspel med andra viktiga strömningar vid universiteten där teologin ifrågasätts och får kämpa för sitt existensberättigande som ämne för akademiska studier.

– Jag läste teologi i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet när det relationsnära och sökandet efter dialog är på sin höjd. Man skulle backa med sin egen auktoritet och lyssna in. Jag är skolad i det sättet att tänka om predikan, säger Frida Mannerfelt som i en annan studie undersökt hur denna predikosyn fungerar i praktiken.

Hon fann att viss dialog äger rum men att dialog-begreppet inte räcker för att beskriva vad predikanter gör i praktiken.

– Det behövs en förståelse av predikan som tar hänsyn till detta.

När forskare går in med förförståelsen att predikan är en dialog och sedan frågar lyssnarna vad de hört, blir svaret ofta att prästen skulle vara lite mer autentisk och prata mer om deras liv. Slutsatsen: de vill ha mer dialog.

– Det blir ett ideal som reproducerar sig självt, vilket inte är konstigt eftersom dialog var ett ideal som finns överallt. Det finns få som säger att dialog är dåligt eller problematiskt. På det sättet står predikoteorin i sin samtid.

I undersökningen som Frida Mannerfelt presenterar i Årsbok för svenskt gudstjänstliv 2018, borrar hon i frågorna hur predikoidealen sett ut, hur de fungerar och vad de blivande prästerna undervisats om när det gäller den svåra konsten att predika.

– Det är inte så att man i vår tid kan gå tillbaka till enbart budskap. Men jag tror att man behöver problematisera de ideal man har. Nu har kanske pendeln svängt lite för mycket. Det finns faktiskt baksidor med att ensidigt betona relation, dialog och det ömsesidiga och det behöver lyftas fram, säger Frida som menar att strävan efter relation kan ske på bekostnad av budskap och leda bort från det som är viktigt att få sagt i predikan.

Som exempel berättar hon om den gången när hennes text över julpredikan analyserades och hon fick veta att texten nästan inte alls handlade om julevangeliet.

– I min iver att skapa relation vid en krubbgudstjänst, där de flesta var ovana vid att gå i kyrkan, försökte jag säga något som kunde vara relevant för dem genom att anknyta till deras erfarenheter. Resultatet blev att jag tappade budskapet att en frälsare är född.

Studier om predikans innehåll, som Clara Nystrands, ger skäl för att tro att hon inte är ensam om det.

Uppgiften för predikanten kan även vara att förmedla sådant som ännu inte riktigt har landat i predikanten själv, menar Frida Mannerfelt.

– Jag har ansvaret för att ge vidare något som är beprövat, genomreflekterat av tidigare generationers teologer. Då måste man utmana sig själv som predikant, ge vidare även sådant som man inte känner stämmer helt överens med den egna teologin.

Att detta förhållningssätt kan skava i predikanten, tror hon kan relateras till vår tids traumatiska förhållande till auktoritet. Hon refererar till en amerikansk sociolog, Frank Furedi, som skrivit om synen på auktoritet i ett historiskt perspektiv. Han skriver att från 1950-talet och framåt blir det omöjligt att säga att man har någon auktoritet. Positiva teorier om auktoritet saknas.

– Vad gör det med en predikant när hen ska ställa sig i predikstolen? Hur bygger man auktoritet? I vår tid är den enda auktoritet man har den personliga auktoriteten. Men hur ska den visas när kanske hälften av församlingen är i kyrkan för första gången på tio år? Eller vid besök i sorgehus, inför vigsel eller dop?

– Lösningen blir gärna att fokusera på att skapa personlig relation med risken att budskapet försvinner i bakgrunden.

– När man läser vår tids relationsorienterade homiletiska litteratur är det väldigt tydligt att där finns tanken att prästen har liten eller ingen auktoritet när hen ställer sig i predikstolen. Predikanten talar inte om hur Gud vill att det är utan att hen tolkar Guds ord och hens tolkning är lika mycket värd som någon annans. Samtidigt visar själavårdsforskningen att människor har en sådan förväntan på prästen och att det är viktigt att vara medveten om det.

Hur kan den offentliga delen av auktoriteten stärkas?

– Jag skulle önska att vi präster vågar vara mer teologer. Vi har en fantastisk och lång utbildning som vi ska vara grundade i med mod och tydlighet. Vi ska använda vårt eget teologiska språk. Vara grundade i den auktoritet som kommer med vigningen och ansvaret som kommer med det.

– Det är inte bara jag själv som står där med min auktoritet utan också med kunskapen som tidigare generationer före mig har levt fram. Och även den lutherska traditionen, säger Frida Mannerfelt.

Predikan innehåller mer nöd än nåd

Har predikan sekulariserats? Har kyrkan anpassat sitt budskap till en värld som saknar andlig medvetenhet? Har kyrkan reducerat sina anspråk till sådana som den sekulära världen kan acceptera?

Frågorna är Clara Nystrands, präst och praktisk teolog som i en fallstudie analyserat insamlade predikomanuskript och där sett att Gud och Guds handlande får ett mycket begränsat utrymme. Nöden kläs i konkreta bilder från det moderna samhällets problem. Men nåden möter inte nöden.

– Vi pratar inte så mycket om Gud i predikan, säger Clara Nystrand.

Under en gudstjänst hösten 2015, när bilden av den drunknade lille pojken som spolats upp på stranden fyllde medias rapportering, lyssnade hon till en predikan och förväntade sig att prästen skulle prata om det i sin predikan. Och det gjorde prästen, säger hon: ”vi måste ställa upp, vi måste göra något”, sa prästen.

– Men någonting fattades. Predikan hade sagt vad vi människor måste göra. Men var fanns Gud? Vad gör Gud åt vår maktlöshet och frustration när en drunknad treåring spolas upp på stranden?

– Där fanns en tomhet. Jag tänkte att det nog inte bara var den här predikan som var sådan utan något jag kunde känna igen i mig själv också. Vi pratar om människors ansvar, hur vi kan förbättra världen, men inte så mycket om hur Gud hjälper oss i det.

Predikomanuskripten som Clara Nystrand samlat in kommer från två söndagar under ett kyrkoår och samtliga är från präster i Lunds stift. För att sedan sortera och analysera hur prästerna predikar om nåd och nöd har hon använt sig av begrepp från Paul Scott Wilson, professor i homiletik i Kanada.

I predikningarna sa prästerna mycket om nöden i världen. Men vad sa de om hur Gud hjälper oss och vad Gud gör i denna nöd?

– Det var inte så mycket. Jag blev lite skakad även om jag var beredd på något åt det hållet. Men jag var inte beredd på att det skulle vara så lite Gud.

Clara Nystrand säger att det verkar som att det är lättare att sätta ord på problemen än att sätta ord på evangeliet.

– Jag vill inte sätta mig på några höga hästar. Jag vet ju att det är mycket svårt att förmedla nåd i predikningar. Vi måste sätta oss ner, slå våra kloka huvuden ihop och tänka ut hur vi gör det.

Nu ser hon också på sina egna predikningar på ett nytt sätt. Får evangeliet tillräckligt mycket plats? Eller blir det en klyscha hon slänger in på slutet?

– Det har blivit en helt annan utmaning för mig nu när jag ska sätta mig ner och borra i evangeliet.

Avsaknaden av nåd i predikan kan leda till ett antropocentriskt budskap. Människan står i cent-rum men blir samtidigt utlämnad åt sig själv. Och en förkunnelse som låter Gud stanna i marginalen blir lätt lagisk, menar Clara Nystrand.

Dessutom framgår det tydligt i det insamlade materialet att Jesus framställs mestadels som lärare och moralisk förebild. Namnet Jesus nämns 139 gånger. Namnet Kristus bara 15 gånger.

– Ja, det blir utan hopp. Hoppet kan ju inte bara hänga på mig eller på oss. Det som är vår tro är att det finns något mer. Och då måste det höras i förkunnelsen.

Hon frågar sig om det är så att prästerna i all sin välvilja och önskan att möta människor där de är, får som konsekvens att de tror att de ska utelämna det som är för mycket om Gud? Frågan är vem de ser framför sig när de predikar: utgår de ifrån att människor är sekulariserade?

– Men de kommer ju till kyrkan för att höra något om Gud. Vi har något att vara jättestolta över. Vi har ett budskap om nåd i en tid som är så otroligt kravfylld och utan nåd. Människor behöver höra orden om nåden. Och om inte vi gör det i predikan, var görs det då?

– De som jobbar för social rättvisa behöver inte höra mer om det i kyrkan. Men de behöver höra att det finns nåd också för dem. Och att det finns någon som hjälper oss i allt det vi gör.

Ibland får Clara Nystrand reaktioner som undrar om hon vill tillbaka till det gamla sättet att predika.

– Så är det verkligen inte.

Men kanske har vi tappat någonting, tänker hon, och efterlyser nya sätt att tänka om nåden. Fylla på med nya bilder för hur man talar om nåd, hopp och befrielse. En ny teologi runt predikan skulle behöva formuleras.

– Om vi inte själva vet vad vi tror att Gud gör i våra liv, i världen och i samhället, då märks det när vi förkunnar. Även om jag kanske inte använder ordet nåd i min predikan, ska den ändå på något sätt gestalta nåden.

Var det något som förvånade dig när du sammanställde ditt material?

– Det var att det var mindre Gud än vad jag hade tänkt. Jag var inställd på att hitta lag och evangelium. Men jag hade inte tänkt i termer av sekularisering förrän ganska sent in i arbetet. Och då kom frågan: kan sekulariseringen tränga in i predikan, i den innersta kärnan i gudstjänsten och teologin? Kan det ens vara möjligt?

Clara Nystrand är noga med att understryka att hon inte vill kritisera sina kollegor men också att teologi är svårt. Men att det behövs mer av yrkesstolthet hos prästerna.

– Vi ska inte försöka vara journalister, politiker eller psykologer. Det är helt okej att vara teolog, det är en konst och vi har något att komma med som teologer. Vi behöver inte låtsas utan kan känna stolthet över att vi teologer har en lång historia av att ha tänkt om Gud.

– Och inför varje söndag har vi chansen att gräva lite grann i det, göra jobbet åt andra människor och sedan gestalta det i predikan. Jag tror att det är en nyckel, säger Clara Nystrand som är en av sju präster i Lunds stift som går att lyssna till på en Podcast, Tolkning pågår, där det pratas teologi men också mycket om predikan.