Den törst vi känner nu kan leda oss tillbaka till källan

Vid tretiden gäller det att vara beredd. När barnbarnet kommer hem från förskolan burrar min telefon. Vi har inte mötts på tre månader, men ses varje dag via Facetime, som är ett sätt att prata med varandra med hjälp av både ljud och bild.

Där sitter han vid köksbordet och äter sitt mellanmål. Våra samtal har blivit som en rutin i vardagen, en viktig ritual för oss båda. Ofta äter han smörgås och yoghurt. Själv sitter jag med en kopp kaffe. Vi ler men säger inte alltid så mycket. Några ord blir det ju, men det viktiga är att få sitta tillsammans en stund och se på varandra. Och le.

Jag märker hur pandemin hjälper mig att mer än annars relatera allt i vardagen till Gudsrelationen. Orden i Bibeln och de dagliga bönerna som annars riskerar att bara bli tomma ord eller handla om någon annan, handlar nu om mig, om oss!

Fikastunderna via telefon med barnbarnet påminner om bönestunderna med Gud. Vi har också bestämt vissa klockslag då vi möts, Gud och jag, och det viktiga i vår gemenskap är inte heller så mycket vad som sägs utan att vi får se på varandra en stund. Och le.

Ibland tar treåringen med mig till Pippi Långstrumphuset som han fått under vår separation. Han vill att vi ska leka och därför lägger han mobilen inne i ett av rummen i det gula huset och jag får den unika möjligheten att se allt inifrån.

Visst händer det att han verkar glömma mig en stund där inne i det gula skenet, men jag hör hela tiden hans röst och hur han donar med andra saker och efter ett tag kommer han tillbaka i bild med ett stort leende. ”Farmor”, säger han. Och jag förstår att han inte glömt.

Varje gång jag blir förd in i barnbarnets gyllene hus påminns jag om Herrens hus. Kyrkan och kyrkorummet har Gud gett oss för att vi ska få möjlighet att se allt inifrån. Och för att kunna det behöver vi bland annat inlevelseförmåga och livgivande lekfullhet, och vår lekkamrat är Gud själv.

Stunderna med min lille vän väcker förstås en törst efter att få mötas på riktigt. Att få hålla om och att kramas. På samma sätt är vi många som under den pågående smittan törstar efter att få träda in i våra älskade kyrkorum och fira mässa tillsammans lika enkelt som det var tidigare.

Att vara fysiskt törstig kan vara livshotande och rent av dödligt. Alltför många på denna jord lider av brist på dricksvatten. Men om vi tänker på människans inre, andliga törst är den något som kan leda till välsignelse och hjälpa oss i vår Gudsrelation. Eller som vi sjunger i Taizésången: Endast vår törst ger oss ljus i vår natt.

Vi ska ta vår törst på djupaste allvar. Saliga de som törstar, säger evangelisten. Den som inte är törstig längtar inte efter att få dricka. Törsten leder oss till brunnen där vi enligt profeten Jesaja jublande ska ösa vatten ur räddningens källor.

Budskapet från Jesus är tydligt och enkelt: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick.” Samtidigt säger han i nästa mening att ur vårt inre då ska flyta strömmar av levande vatten. Det vi söker bär vi redan inom oss.

I dag firar vi kyrkans födelse. Sedan dess har kyrkan många gånger tappat glöden och törsten, blivit mätt och nöjd. Den törst som nu väcks till liv ska vi ta på djupaste allvar för den kan leda oss tillbaka till brunnen,till Källan. Det är där vi förstår att vi inte behöver söka någon annanstans. Allt bär vi redan med oss.

Anna Alebo
präst