Det går att vara glad utan att vara lycklig

Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. (Sv Ps 108)

Jag kan fortfarande återkalla känslan från den där tidiga decembermorgonen. Jag befinner mig i Utbildningsinstitutets kapell i Uppsala. Orgeln preludierar och vi uppmanas att stå upp och sjunga den välkända adventspsalmen Gå, Sion din Konung att möta.

Församlingen stämmer glatt in i psalmen, men jag tvekar. Hela min kropp protesterar, jag är jättetrött och humöret är i botten. Jag vill inte stå upp, jag vill inte sjunga. Det känns som ett hån att stämma in i refrängens ord ”var glad, var glad”, i fem verser dessutom. Men jag gör det trots allt, om än med svag stämma och jag kände mig falsk.

Jag är inte glad och kan inte heller frammana någon glädje. Visst, jag vet att psalmtexten inte handlar om mig utan är en hyllningssång till Gud för hans ankomst. Men ändå.

I helgen ska vi fira Tacksägelsedagen, en dag som på ett särskilt sätt uppmanar oss att glädjas och att vara tacksamma. Är det nödvändigt att ha en särskild dag för detta? Behöver vi verkligen påminnas om att tacka för allt vi har fått, borde inte det vara självklart? Ja, det kan man tycka men så är inte alltid fallet. Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud, står det i episteltexten. Att alltid vara glad, går det, är det ens önskvärt?

Vad är glädje? Jag inser att mitt svar på denna fråga i första hand uppehåller sig kring känslolägen och uttryck som skratt, lycka och tillfredsställelse, men vid djupare eftertanke vet jag att glädje är något mycket mer och större. Glädjen över allt det goda som livet ger, mycket av det som jag tar för givet. Jag har mycket att vara glad över, listan kan göras lång. Men hur är det med tacksamheten?

Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud äran? frågar Jesus i evangelietexten. Alla tio spetälska blev friska, men det var bara en som vände tillbaka och tackade Jesus, som gjort dem rena.

Hur förhåller vi oss till givaren, är vi tacksamma för allt det han ger oss? Hur förvaltar vi de gåvor vi får, ger vi Gud äran eller tar vi åt oss den själva? Att ”ära den som äras bör” är en viktig regel. Den gäller också i vårt förhållande till Gud, som gett oss livet.

David påminner oss i den gammaltestamentliga texten om att allt vi har, har vi fått från Gud. Vi kan inte ge tillbaka någonting som vi inte redan har fått av honom. I gudstjänstens olika delar tackar och lovar vi Herren på olika sätt genom sånger och böner. Tacket och lovet behövs också i vardagen. ”Tack och lov” är ett uttryck som många av oss använder, ofta ihopkopplat med en lättnadens suck för att vi har sluppit undan något obehag, men frågan är om det tacket har någon riktning.

Guds gåvor strömmar oförskyllt över oss, därför är det viktigt att ta till sig och leva efter episteltextens uppmaning Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Tacksamhet och glädje är inga ytliga känslolägen utan en grundläggande livshållning, därför kan och får vi, oavsett dagsform, instämma i adventspsalmens jubel: Var glad, var glad och hylla din konung och Gud.

Astrid Antesten
chef för församlingspedagogprogrammet vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut