Det handlar inte om vem som tjänar mest eller flest

Kristen tro är balans mellan både och. I början av 2000-talet arbetade jag på Breidagård, en retreatgård som Uppsala stift då satsade på.

Gården blev för många en bro mellan tro och ro, en plats för både vila och växt. Stiftets satsning vilade på insikten att inte bara kyrkan utan alla människor behöver både inflöde och utflöde. Anställda, förtroendevalda och volontära medarbetare kunde komma på några dagars retreat eller andrum kostnadsfritt, för att släppa taget och finna det på nytt.

Många kom utmattade och tömda på mening i sitt uppdrag och sin tro. Några fick dåligt samvete av det som kändes som lyx, att unna sig några dagars påfyllnad. Har jag verkligen rätt att kravlöst ta emot? Nu måste jag hem jobba stenhårt eller glömma egna behov resten av året ... Som vore livet en ständig avbetalning av det vi får av nåd.

Efter några dagars delande åkte ändå deltagarna hem med en påminnelse om det nödvändiga sambandet mellan nåd och tjänst. Livet är inte ett enda långt utgivande där kravet på att sätta andras behov före egna gör att det alltid är mer, aldrig nog. Men livet är heller inte en enda lång inandning där mitt jag ska möta ständig bekräftelse och mina handlingar aldrig ifrågasättas.

Både nåd och tjänst, inte antingen eller. Svenska kyrkan bär på en revolutionerande luthersk tanke som tyvärr inte alltid tar synlig gestalt: Att varje människa är kallad att gestalta evangeliet med de gåvor hon har och i den situation hon befinner sig.

Kallelsen gäller inte bara till vissa uppdrag i kyrkan, den gäller alla och även utanför kyrkans värld. Det är ingen kvalitetsskillnad eftersom Gud är den som kallar och därmed den som äger kallelsen.

Att hävda att ett särskilt uppdrag är ”min” kallelse kräver ett stort mått av ödmjukhet. Och framför allt insikten att min kallelse inte är mer värd än någon annans. Ung och gammal, biskop och förtroendevald, anställd och volontär, troende och tvivlare och alla där emellan är kallade att tjäna Gud och skapelsen. Gud gör inte skillnad på människor, inte heller på graden av nåd eller graden av tjänst.

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, men du älskar allt som finns. Så formulerar författaren till Salomos vishet den nödvändiga balansen.

"Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig."

Det är Paulus sätt att uttrycka sin iver att tjäna Kristus. Och när Petrus undrar vad som ska hända med honom och de andra lärjungarna som lämnat allt, hoppas han säkert på ett löfte om en tätposition i Guds rike. Men då svarar Jesus med sin omvända hierarki: många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist. Det handlar alltså inte om vem som tjänar mest eller flest, varken då eller i dag.

Nåden ger tjänsten dess rätta proportion. Sambandet blir synligt i vardagliga möten där den förlåtne kan förlåta andra och den älskade både älska sin nästa och sig själv. Sambandet gestaltas också i mässan då brödet bryts inte bara för min skull utan för hela skapelsen.

Och att längtan är gemensam uttrycks även i många psalmer, bland annat psalm 291: Sänd av himlens sol en strimma, Herre, över mödans dag. Skänk åt varje dagsverkstimma kraften av ditt välbehag. Fyll vårt hjärta med den tro varur trogen tjänst kan gro.

Gunnar Sjöberg
präst