Det kommer en tid i allas liv när kärleken kallnar

Ibland bara stockar det sig. Så är det just nu när jag ska försöka formulera mig med utgångspunkt från bibeltexter under temat ”den yttersta tiden”. Ja, hur i hela friden kan man tänka?

Hur många är inte filmerna på temat apokalypsen. Hur många har inte uträkningarna och spådomarna varit för Jesu återkomst. När man läser Matteus evangeliets 24:e kapitel står det ju skrivet så att Jesus själv tycks ha förutspått tidens slut och sin egen återkomst. Och nu har det gått 2 000 år.

Hade Jesus fel? Är det författarna som i efterhand tillskrivit Jesus dessa ord? Jag kan inte riktigt veta hur det förhåller sig.

Och egentligen är det inte så avgörande. Om det nu inte blir en enda yttersta tid i framtiden finns det i alla fall i varje människas egna liv en yttersta tid. En tid när vad som är viktigt i livet ställs på sin spets, och det inträffar väl nästan alltid i mötet med döden. Den dag vi blir varse att döden vandrar vid vår sida.

I apokalyptiska texter, berättelser och filmer tycks föresatsen vara att spetsa till kampen mellan gott och ont. Ibland är det lockande med alla dessa berättelser som skiljer svart från vitt. Där den som är god bara är god och den som är ond är bara ond.

I själva verket och i våra liv är det onda och det goda inte alltid så lätt att urskilja eller skilja från varandra. Däremot erfar många av oss lite nu och då hur misstron, besvikelsen, tröttheten, villrådigheten och saknaden av kärlek, värme och tillit äter sig in. Kanske också rädslan för döden och den krassa verkligheten att det här är vad som blev mitt liv. Ja, ibland grinar verkligheten, människors ord och den egna ensamheten så skoningslöst och tandlöst och hopplöst emot mig.

När Jesus förutspår en yttersta tid så fäster jag mig mest vid känslan av hopp. En sorts tilltal om att vi inte ska ge upp, inte låta rädslan släcka kärlekens värmande eld.

Jag sluter ögonen. Låter det bli mörkt. Då får jag stegvis kontakt med mitt inre liv, minnen och känslor. Jag inser att jag är mycket sårbar. Slår du mig, hotar mig, fryser ut mig, stänger dörren, tar mina pengar, förkastar mina barn, lämnar mig ensam då uppfylls jag av förtvivlan och vanmakt.

Jesus talar om en tid då laglösheten tilltar och kärleken kallnar hos många. Det är den yttersta tiden och den tror jag har funnits, finns i dag och kommer i morgon i varje människas liv. När kärleken kallnar, då är inte livet värt att leva. Är det inte just därför jag sträcker mig efter Jesus och Gud och den Helige Ande. För det gör jag faktiskt.

Ibland till och med skäms jag för det. Det verkar så osjälvständigt och barnsligt naivt. Och ändå ropar blodet i mig; Herre förbarma dig!

Att vara i relation är viktigast av allt. Och du ser hur det går, Herre? Vi orkar inte, vi stöter oss med varandra, vi förstår oss inte på varandra, får erfara hur lite värt en människas liv är när vi blir svaga. Och här reser sig hoppet som den enda möjligheten. Hoppet om att just mitt liv är älskat och bevarat. Och då är ju ditt liv det också.

Tänk om vi kunde älska varandras liv. Då älskar vi ju också vårt eget liv. Det går nämligen inte att älska någon annans liv om man inte älskar sitt eget. Och inte kan man älska sitt eget liv till fullo utan att samtidigt öppna sig och älska sin medmänniskas liv.

Maria Hjortstorp
diakon