"Det var vi som lade tyngden på våra barns axlar"

Va´, kan man skriva så att folk läser?!

Fakta: David Thurfjell

Ålder: 52 år

Bor: I Stockholm

Gör: Religionshistoriker, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Författare.

Aktuell med: Anspråkstagen – Människans bot mot meningslösheten (Norstedts förlag)

Tidigare titlar: Det gudlösa folket (2015), Granskogsfolk (2020), En lockton i ödemarken (2023)

Det var med en smärre chock som David Thurfjell, numera professor i religionsvetenskap, klev ut ur de akademiska skuggorna 2015. Bakom sig hade han en rad vetenskapliga texter och med dem erfarenheten att publicering är detsamma som att kasta sina ord i ett svart hål.

Med Det gudlösa folket hände något annat. Boken fick snart tryckas i fler upplagor.

Sedan dess har David Thurfjell fortsatt att ringa in svenskens existentiella profil i uppmärksammade titlar som Granskogsfolk och En lockton i ödemarken.

Saknar illusioner

Han menar sig sakna illusioner om att ha tänkt något särskilt nytt. Snarare är det offentligheten som förändrats, enligt David Thurfjell.

- Det handlar mer om att man glider med i den diskursiva floden. Plötsligt låter sig det här sägas.

Med sin nya bok är det inget mindre än själva meningsfrågan som han ger sig på. Anspråkstagen heter den och är tillkommen av både privata och professionella skäl.

Tomhetskänslor

- Jag har sett unga personer i min närhet drabbas av depression och tomhetskänslor. Det har fått mig att tänka på hur jag hållit på med religionshistoria i hela mitt yrkesliv. Jag har studerat hur människan suttit i moskéer, tempel och kyrkor, hur hon skapat känslan av att ha en plats och ett syfte. Det är ju det som religion är.

I takt med att ha blivit en mer publik författare har han märkt att budskapet om denna religionens kärna – att få bli tagen i anspråk – väcker hopp.

Meningskris

- Läsare har sagt ”det här vill jag sätta i händerna på min deprimerade tonåring”. Därför vill jag nu använda den religionshistoriska blicken för att säga något om vår tids meningskris.

I Anspråkstagen gör David Thurfjell en genomgång av hur meningslöshetskänslorna växt fram i takt med utveckling inom teknik och vetenskap. Steg för steg har banden klippts till naturen, religionen och politiken.

Särskilt stort utrymme får 1990-talet, decenniet för hans eget vuxenblivande.

- Det är ju våra barn som upplever mer meningslöshet än någon annan tidigare uppmätt generation. Så det är något med just oss som har lagt grunden till det här.

Ironiska generationen

Att 70-talets nyckelbarn blev den ironiska generationen speglar enligt David Thurfjell ett samhälle där den sista kollektiva länken bröts - den till kärnfamiljen. I stället skapade vi våra egna stammar. Vi blev hårdrockare och syntare och flydde till populärkulturen.

Han beskriver en scen från millennietiden då han och en vän diskuterar Chicken little, en barnfilm som just gått upp på bio. Deras samtal är upprört, båda avskyr den lilla kycklingfiguren. Långt om länge hejdar sig hans vän mitt i en replik och säger: ”Har du tänkt på att vi är mer engagerade i en animerad kyckling än i Irakkriget?”.

Moralisk kollaps

- Vi anlade den distanserade blicken på allt. Det var nån sorts moralisk kollaps som pågick.

Vad hände då när denna distanserade generation bara några år senare blev föräldrar? Jo, svarar David Thurfjell, den ställdes för första gången i sitt liv inför något okränkbart. Vilket i sin tur innebar att barnen fick axla tyngden av att vara livets hela mening åt sina föräldrar.

Och här står de nu, dagens nyblivna vuxna. Formade av att ha behandlats som världens centrum. Samtidigt med en helt nollställd – läs: kunskapslös men fördomsfri – blick på tron och religionens värld.

Identitetskategorier

- De är fria, de kan lika gärna bli sikher eller muslimer som att börja gå i kyrkan. Men de är inte anspråkstagna. De måste bygga något eget.

Det är därför många av dem blir fixerade av identitetskategorier, menar David Thurjfell och beskriver hur tjugoåringar i detalj kan ringa in vilken sexualitet de har, att de har introvert personlighet, vilken karaktär de är i Star wars och vad som är deras tarotkort.

- Men de har ingen koppling till de gamla traditionerna.

Är det ett problem?

- Inte i sig. Men frågan är hur resilienta de nya identiteterna är när det kommer till meningsskapande.

Om jag är självmordsbenägen, svårt sjuk eller ställs inför något annat existentiellt utmanande – vad har den största förmågan att bära mig, undrar David Thurfjell retoriskt. Religionernas utprövade traditioner eller något som jag själv har skapat som passar perfekt för mina egna behov?

- Det blir som att lyfta sig själv i håret.

Uppfriskande fjällbäck

2026 är det inte enbart 20-åringar som återupptäcker de andliga källorna. Även deras ironiska föräldrar har lagt distansen åt sidan till förmån för en helg på retreat, där vardagen ska ge vika och en vibrerande bortomvärld träda fram. Bilden av andlighet som något annat än det vi ser dominerar.

För den som tröttnat på samtidens pojkrumsdoftande dröm om återförtrollning är David Thurfjells bok en uppfriskande fjällbäck. De sista fyra sidorna, vill säga, där han i epilogens form hyllar immanensen.

Fram till dess gör han tvärtom, genom att förklara den sedan upplysningen växande meningsförlusten med att människan kapat banden till det transcendenta.

Det ter sig märkligt. Att först peka ut avförtrollningen som det moderna samhällets problem och sedan landa i att det där med förtrollning ändå inte är grejen.

- Jo, men du måste gå hela vägen runt, det är världens äldsta visdom. Ta carpe diem. När man är elva år tycker man att det är jättebra att fånga dagen. Så blir man 17 och tycker det är jättetöntigt. När man sen blir femtio och har ett barn som försvunnit eller kraschat och minns stunderna man en gång hade tillsammans, kramen man fick... Då är carpe diem inte töntigt längre utan djupt sant.

"Tweed och rökelse"

I grunden känner även David Thurfjell ett avstånd till den nykristna vågen av ”tweed och rökelse”. Han känner sig ofta mer besläktad med humanisterna, säger han och förklarar att boken han skrivit inte är religiös.

Det hindrar inte att läsaren kan hitta predikningar mellan raderna.

Som den om innebörden av det sakramentala.

- För mig är det det som är det riktigt radikala med tro. Det handlar inte om det som är bortom utan om något som finns framför våra ögon. Så står det också i evangelierna. ”Ni som har ögon att se med, se”. Samma insikt finns i buddhismen, bland annat.

Lövtunn hinna

Ett annat budskap är det om den lövtunna hinnan mellan det värdefulla och det värdelösa.

Ta något du ser som värdefullt, säger David Thurfjell. En fest, till exempel. Den har ingen mening bortom sig själv; festen är i sig själva värdet.

Samma sak är det med … ja, sopor.

- Skillnaden mellan det maximalt meningsfulla och det totalt meningslösa är ibland endast en skillnad i blick.

Egna erfarenheter

David Thurfjell var länge mån om att hålla det personliga borta från sitt offentliga jag. Men i allt högre grad låter han forskarrollen dela plats med en röst som berättar om egna erfarenheter.

Det beror på en omprövning av idealet som säger att religionshistoriker ska stå åsiktsfria och beskrivande gentemot sitt studieobjekt. Med åren har hållningen känts allt mer maktfullkomlig, menar han.

Förändringen beror också på läsarna.

- Det anekdotiska berättandet är överlägset för att förmedla akademiska poänger. Jag kan skriva en bok fylld av 1700-talets förvecklingar och mytologiska resonemang. Ändå är det undantagslöst de korta raderna om hur jag åker bil med min farfar som folk minns.