Teologi

Du behöver inte oroa dig – bara vila och vänta

Foto: Mikael M Johansson

Astrid Antesten i veckans Eftertanke: I helgens texter får vi ta del av avskedstal från Moses och Jesus.

Vårterminen är inne på sista versen, det pastoralteologiska året på Svenska kyrkans utbildningsinstitut går mot sitt slut och för många studerande väntar ett nytt liv som medarbetare i församlingstjänst. Det är dags att summera och utvärdera, att avsluta och ta avsked från invanda rutiner, studier och kamrater. För många innebär det också att byta bostadsort. Det är skönt att det efterlängtade målet är nära, men det innebär också oro. Det bekanta och välkända tar slut och någonting nytt är på gång.

Avslut, uppbrott och nystart har de flesta av oss på ett eller annat sätt varit med om och vi upplever det på olika sätt. Många tycker att det är spännande med förändringar, utmaningar och nya miljöer. Andra föredrar det stabila, det kända och invanda.

Uppbrott och nystart väcker många frågor: Hur ska det bli? Kommer jag att klara av alla krav och förväntningar? Kommer jag att trivas? Är jag på rätt väg? Det är alltid utmanande att lämna det bekanta och ge sig ut i det okända.

Kyrkoårsmässigt befinner vi oss snart i en period av väntan. Det är lite vakuumkänsla. Vi har firat På Kristi Himmelsfärds dag påminns vi om hur Jesus lämnade jordelivet och lärjungarna. När vi möter dem denna söndag är de samlade i bön och väntan, efter en händelserik och omvälvande tid. De har kastats mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje, förvirring och klarhet; och nu väntar de.

Intet är som väntans tider, skriver Erik Axel Karlfeldt och det ligger mycket i det uttrycket. Väntanstider kan på samma sätt som uppbrott och nystart innebära både längtan och förväntan men också oro och ängslan.

De har kastats mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje, förvirring och klarhet; och nu väntar de

Uppbrott och nystart. I helgens texter får vi ta del av två avskedstal. I GT-texten är det Moses som efter den långa ökenvandringen tar farväl av sitt folk som han har lett i medgång och motgång, men som han nu ska lämna vid gränsen till det utlovade landet.

I sitt avskedstal ger han dem en återblick över ökenvandringen, han förmanar och varnar dem, påminner dem om Guds omsorg och uppmanar dem till lydnad och trofasthet. Slutligen uppmuntrar han dem att inte vara rädda utan att vara modiga och starka. Gud har lovat att själv gå med dem in i det okända.

På samma sätt ingjuter Jesus på skärtorsdagskvällen genom sitt avskedstal mod och styrka i sina lärjungar. Han inleder talet med orden Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Jesus kommer att lämna dem, men inte överge dem. Han påminner dem om det löfte Gud har gett dem, att sända Hjälparen, den heliga anden och han bedyrar att Fadern ska ge dem allt de ber om i Jesu namn.

Känn ingen oro, känn ingen ängslan. Den som har Gud kan ingenting sakna. Känn ingen oro, känn ingen ängslan. Gud, din Gud, bär allt. (Sv Ps 773)

Detta budskap genomsyrar helgens texter. Guds löften gäller Hjälparen är här, vi behöver inte oroa oss för uppbrott och nystart, vi kan som lärjungar tålmodigt och tryggt vila i vår väntan.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt. Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar snart börjar gro. (Sv Ps 205)

Astrid Antesten
chef för församlingspedagogprogrammet vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Fakta: Söndagen före pingst – Hjälparen kommer

Andra årgången:

Femte Moseboken 31:6−8

Romarbrevet 8:31−39

Johannesevangeliet 16:23−33

Psaltaren 33:18−22

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke

Läs vidare