Aningen av den närvaro som bär och håller världen trots allt

Det är en klar och kylig aprilmorgon och jag sitter vid mitt köksbord med den tredje koppen kaffe, en uppslagen dator och ett alldeles nytt och blankt ­dokument. Alla tankar jag hade i går kväll känns trötta och tomma. Jag ville skriva om glädje, om det som fick oss att jubla på påskdagen, men ingen lovsång kom.

Radion står påslagen och morgonens nyheter kommer med sitt allvar och gör anspråk. Vad blir viktigt i tider som dessa? Vilka ord ska vi bruka? Vad behöver vi göra? Jag sitter med mitt blanka dokument och tänker att jag borde skriva något viktigt, något som ger hopp och glöd.

Jag skriver en rad och raderar. Vänder blicken och ser ut genom fönstret, en utsikt i fågelhöjd, från tredje våningen. Och fastän träden ännu står nakna är det vackert. Jag har en liten skog och ett berg som skyddar.

Där ute pågår det levande. Skatorna som söker något att äta. Duvorna som bor på hustaken och gör sina turer. Småfåglarna som ibland kommer alldeles nära, bergfinken som sitter på balkongräcket. Några sekunder av kontakt. Så ser jag ekorren, hur den lilla kroppen rör sig snabbt upp, via den stora björkens grenar till granen som står alldeles intill. Upp, ända till toppen och grenarnas vajande, som flyktiga ekorrspår.

Det stora lilla livet. Och för en stund är allt enkelt och som det ska. Och livet där ute rör sig också inne i mig. Ett ljus och en lätthet genom kroppen. Det levande. Ett hopp som fortplantar sig. Och jag tar emot stunden.

I tider som dessa, där inga enkla lösningar finns behöver vi stunder av livets enkelhet. Vara i det ­levande och i förnimmelserna som går genom våra kroppar. Inte som en flykt, mera som en påminnelse som drar oss in i livet. Små uppståndelsetecken att vila i.

Livet pågår och det blir påtagligt konkret när vi är i kontakt. Som stunden efter middagen när vi dröjer oss kvar vid köksbordet, pratar om dagen. En enkel vardagsmässa och vi delar bröd och liv med varandra. Aningen av den närvaro som andas genom allt, som bär och håller världen, trots allt. Också den här dagen. Också mitt liv.

Journalisten och författaren Göran Greider skriver i en dikt:

Det finns på våra liv en vattenstämpel, den vaga skuggan av äkthetsintyg.

Jag kände en doft av nystrukna kläder. En katt slumrade på skrivbordet, där dessa rader skrivs ner. En tonåring slog i en dörr och ilskan växte till ett levandets tecken. Det heliga livet är så enkelt.

Vi lever ännu i påsktiden med tonen av uppståndelse. Men jag rör mig ännu mellan långfredagens tyngd och den tomma graven. För hur snabbt kan avgrundssorg vändas i glädje? Jag står kvar och försöker förstå. Det är som att sorgen ändå behöver ha sin gång. Varför söker ni den levande bland de döda? Men det är i den här världen jag söker efter dig. Och jag fortsätter att söka dig här, där död ännu tycks råda.

Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas och ingen ska ta er glädje ifrån er.

Jag ville skriva om glädje, om det som fick oss att jubla på påskdagen, men ingen lovsång kom. Det blev ganska stumt. Ändå tror jag. Kanske är vägen till livet den pågående rörelsen mellan korset och den tomma graven. Att vila i uppståndelsetecken och följa dina spår. Är det just här glädjen kan gro?