Att mista det man en gång gripit för att vinna något annat

”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Huvudmeningen i helgens evangelietext är laddad. Det handlar om att mista för att vinna, om att släppa taget för att få och om att dö från något för att leva.

Det är stora ord, men det handlar också om något viktigt. Om två förhållningssätt till världen. Ett som gör världen levande, och ett som gör världen stum.

1936 skrev den judiske filosofen Martin Buber Jag och Du, en bok som handlar om dessa olika förhållningsätt. Han inleder boken med orden: ”Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning. Människans hållning är tvåfaldig alltefter grundorden i de grundord hon kan uttala. Grund­orden är inte enstaka ord utan ordpar. Det ena grundordet är ordparet Jag-Du. Det andra grund­ordet är ordparet Jag-Det.”

Det han formulerar här är en tanke om hur vi ­relaterar till världen. Grundordet, som han menar är det fundamentala för människans upplevelse av världen, är aldrig bara ”Jag” eller ”Du” eller ”Det” utan grundordet är alltid ett par. Att det är ett par innebär att hur vi ser på världen också påverkar oss själva. Vår blick på världen speglas tillbaka till oss själva.

Låt mig förtydliga. Man kan se på världen så som vi ofta ser på den i vår moderna vardag: utan en större mening förutom den mening vi ger den. Här är världen vår plats, den som vi får forma och omforma efter vad vi behöver. Broar byggs, järnvägar utvecklas, varor transporteras i ett alltmer rationellt och smidigt arbetande transportsystem. En ny värld växer fram. Men för vem? För oss förstås. För att vi skall kunna gripa mer av världen, för att vi skall kunna nå och behärska den. För att vi skall kunna vinna den och våra liv.

Men vad blir världen då? Enligt Buber blir den ett ”Det”, något vi kan använda och utnyttja. Även om jag växer, om min räckvidd i världen blir större och jag kan nå det jag vill fortare, så krymper världen. För jag ser den inte längre för vad den är, utan hur jag vill att den ska bli. Och genom det förändras förstås också min syn på mig själv, den andra delen av ordparet Jag-Det.

Jag kan också göra allting bättre, jag kan också effektivisera och maximera. Jag kan tänja ut mina gränser, jag kan tunna ut min själ. Jag kan försöka rädda mitt liv, hålla fast vid det jag har och förbättra det jag kan. Men vad händer med mig då?

Om man i stället ställer sig i grundordet Jag-Du och ser på världen utifrån det så händer något ­annat. Med mystikens blick på världen, med insikten om att världen är gammal och att jag endast är en liten och ganska obetydlig del i den kedja av händelser som vår värld är uppbyggd av så blir världen större och jag mindre. Jag mister mitt liv, min agens och min räckvidd i världen. Men jag vinner något annat.

I det ena synsättet vinner jag världen, den blir min att behärska. Men jag förlorar också mig själv. I det andra synsättet förlorar jag mig själv, mina gränser blir porösare, jag flyter ut i något större, men jag vinner också världen. Jag vinner en relation till det levande i tillvaron.

Att vara, att släppa taget, att mista det man en gång gripit för att vinna något annat. Det är ledo­rden i Jesus och Bubers lära. Det är den vägen de ­förespråkar, det är den vägen vi skall följa för att finna våra liv. De liv som är inbäddade i det evigt pågående och ständigt föränderliga skeende som vår värld är insvept i.

Ludvig Lindelöf
präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg