Det eviga livet är tröstat och kan fortlevas då Gud är allt i alla

Dalfolket befinner sig i den heliga staden. Men en sjukdom sprider sig bland dem och Gertrud ligger i hög feber. Ett enda rent glas vatten torde göra henne frisk och just ett sådant står på nattygsbordet, men Gertrud yrar till sin vän att vattnet är giftigt så hon vägrar dricka från det.

Det vatten hon törstar efter kommer ur paradisbrunnen – inne i moskén, där templet en gång stod.

Gertruds vän Gabriel berättar för henne om hur han i fantasin ger sig ut på en vandring för att hämta vattnet åt henne. Han tror att det ska göra henne gott. I feberns yror följer hon med honom varje steg, och när han väl kommer fram till brunnen blir han skräckslagen – hon tror att han på riktigt har vattnet!

I sin ångest räcker han henne glaset från nattygs­bordet. Han blir lättad när Gertrud griper efter det med båda händerna, hon undslipper döden den gången.

Den här berättelsen om helande kommer från Selma Lagerlöfs underbara roman Jerusalem.

I texten från Andra kungaboken får vi höra en ­annan. Naaman går ifrån Elisha i vredesmod, när han föreslår något så enkelt som att han ska bada sju gånger i Jordanfloden och på så vis bli helad från sin spetälska – i stället för, som han hade hoppats, att Elisha skulle föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället. Det är svårt att förstå vad som gör ­honom så arg: det är, som hans följeslagare påpekar, inte en särskilt svår uppgift att bada.

Liksom det inte hade varit svårt för Gertrud att redan från början föra vattenglaset till sina läppar.

Det kan vara svårt att söka det enkla helandet: ibland kräver tron mer än själva akten. Det kan tyckas suspekt, att ett vattenglas eller ett bad i Jordan ska vara allt som krävs.

Och i vår alltmer febriga och förbittrade värld – är det inte ännu mer krävande nu, just att tro?

Att åse eller erfara vändpunkten från lidande till tröst ger den största katharsis. Vittnesmålen kan även hos oss väcka den tro som slumrar, trots att det hände för så länge sedan. 

”Från alla sidor fylls vi med bitterhet. Ändå älskar vi just denna bitterhet när sinnet är förblindat av köttsliga begär. När världen lämnar oss hänger vi efter den. När den faller samman klänger vi oss fast vid den. Och när vi inte kan hålla den uppe när den faller så faller vi med den.” – skriver Gregorius den store i sin homilia över den här texten.

Vem ska föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället? Om vi bara finge tala med honom...! Om Jesus bara sade ett ord för att hela oss, såsom han helade ämbetsmannens son. ”Gå hem, din son lever!” Vi vet att han kan hjälpa på avstånd.

Men vår Herre helar inte allas åkommor, inte ­heller alla de bibliska. Vi blir sjuka och de som vi älskar dör.

Vad är då syftet med hans helande verk?

Det är lätt att fastna vid det individuella perspektivet. Vi utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. Lider en kroppsdel, så lider också alla de ­andra, ja Kristus själv – men om en del blir helad, så borde väl alla glädjas?

Att åse eller erfara vändpunkten från lidande till tröst ger den största katharsis. Vittnesmålen kan även hos oss väcka den tro som slumrar, trots att det hände för så länge sedan. Det är på så vis exponentiellt.

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” Andra korinthierbrevet 1:3-4.

Livet har dessutom en vidare mening än att sträva efter sin egen förlängning. Det eviga livet, som redan nu kan smakas, är något annat än det tidsbundna. Det eviga livet är ett liv som är tröstat. Som kan fortlevas i det himmelska Jerusalem, då Gud är allt i alla.

Vattnet från den stadens brunn, paradisbrunnen, flyter förresten alltjämt i våra kyrkor.