Det gråskaliga onda smyger sig in i vår vardag

Foto: Mikael M Johansson

Kampen mot ondskan handlar inte enbart om att se och ta in världen, att rikta blicken utåt. Det handlar lika mycket om att möta mitt eget ansikte.

Eftertanke av Susanne Dahl.

Kampen mot ondskan handlar inte enbart om att se och ta in världen, att rikta blicken utåt. Det handlar lika mycket om att möta mitt eget ansikte.

Eftertanke av Susanne Dahl.

Armarna i kors. Som en protest, ett avståndstagande eller en likgiltighet. Armarna i kors inför en annan människas rop på hjälp. Du är inte min angelägenhet. Du är någon annans ansvar. Och samma fråga går som ett eko genom mänskligheten och århundradena, rakt in i vår tid och även rakt igenom mig: Skulle jag ta vara på min syster? Min bror?

Det onda kommer inte ur ingenting. Den onda handlingen drabbar och chockar, men någonting började långt innan det. Små sprickor i tilliten mellan varandra, i ett samhälle. Det finns vi och de andra. Och hinnan mellan det som främjar livet och det som bryter ner är så oerhört tunn.

Det onda som sker, ibland tydligt och skarpt, bläcksvart i konturerna, ibland mera diffust, glidande och gråskaligt. Den smyger in i det vardagliga – i sättet hur jag är tillsammans med dig, i min blick som för ett ögonblick ser men sedan vänder sig bort.

I små beslut – till synes obetydliga. I min tystnad. Att bara låta något hända. Inte av medveten elakhet men bara av trötthet, stress, uppgivenhet. Det sägs att djävulen bor i detaljerna och kanske är det ibland så. Kanske är det vardagsonda alla de grå nyanserna. Det som blir till små tillits-sprickor mellan oss, i en familj, på en arbetsplats, i ett samhälle.

Kampen mot ondskan handlar inte enbart om att se och ta in världen, att rikta blicken utåt. Det handlar lika mycket om att möta mitt eget ansikte. Det goda jag vill och hur jag inte räcker till. Mitt eget mörker. Vad vet jag om det egentligen? Hur mycket vågar jag glänta på dörren, göra den där resan inåt? Vi människor bär samma skörhet. Jag är inte av en annan sort än du.

I vår tid är kanske uppgivenheten och tröttheten en lika farlig grogrund som rädslan. Att inte orka med. Att låta gå. Mer än någonsin behöver vi det som ger våra liv tyngd och hopp.

Att vara varken varm eller kall. Att vara ljum och sakna tyngd och riktning. Att följa med utifrån det som blir enklast. Det som skapar minst friktion. Just nu. I vår tid är kanske uppgivenheten och tröttheten en lika farlig grogrund som rädslan. Att inte orka med. Att låta gå. Mer än någonsin behöver vi det som ger våra liv tyngd och hopp.

Jag läste om Primo Levi, författare och överlevare från Auschwitz. I sina skildringar av helvetet inifrån ägnar Levi inte uppmärksamheten åt förövarna. Hans mål och syfte är inte att försöka förstå ondskan. Han har ett annat fokus, det är hans medfångar, de som behöll sin mänsklighet och sin värdighet under vidriga förhållanden.

Det som var avgörande, menade Levi själv, var förhållandet till ett antal medfångar i Auschwitz som fick honom att känna sig som en människa i en värld utan minne och framtidshopp, där den dagliga förnedringen reducerade människor till djur.

Han skriver om den österrikiske sergeanten som lärde honom hur viktigt att det var att varje dag tvätta sig, oavsett omständigheter. En kamp för att upprätthålla livet.

Det är en berättelse om hur vi, i det till synes enkla, kan ge varandra mod och hopp för att bekämpa det onda. För att orka.

Så tunn är hinnan mellan det som främjar livet och det som bryter ner inom varje människa. Det är skört och samtidigt hoppfullt.

Och jag tror att även Gud bor i detaljerna. I de små besluten. Att göra gott kanske tar sin början i att ta sig själv på stort allvar. För det mesta i alla fall. Att våga tänka: om inte jag så vem? Att inse att mina val har tyngd och betydelse. Som människa har jag inte bara del i världens bortvändhet från dig, Gud, jag har även del i mera gott än jag själv kan förstå.

Också om jag tvivlar på det, så vill jag tro. Gud hjälp min otro.

Susanne Dahl
studentpräst i Umeå

Fakta: Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan

Tredje årgången:

Första Kungaboken 18:26−29, 36−39

Uppenbarelseboken 3:14−19

Markusevangeliet 9:14−32

Psaltaren 25:12−22

Liturgisk färg: violett

Taggar:

Eftertanke
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift