En längtan som får oss att lyssna efter Gud

Jag läser Marcel Prousts verk, På spaning efter den tid som flytt, och följer med berättaren i ­texten, i kloka funderingar och långa meningar som känne­tecknar Proust. Berättaren funderar kring äktenskapet mellan Swann och Odett. Han ställer frågan, hur kan en man som Swann bli förälskad i Odette? Berättaren reflekterar, ”Det är endast få människor som kan se något naturligt i de oerhörda proportioner en person kan få i våra ögon, medan han för yttervärlden ter sig helt annorlunda.”

Det är en intressant iakttagelse, för att se samma sak som andra ser är långt ifrån givet. Kanske har du också tittat på några personer och tänkt, ”Vad ser de hos varandra?”

I söndagens evangelietext är Jesus i templet och blir omringad och utmanad. De undrar, ”Varför säger du inte att du är Messias?” Jesus svarar, ”Jag har ju sagt det, men ni tror inte på det.” Så hänvisar han till allt det han gör, sina gärningar, och säger att de är en berättelse om honom.

Nu som då, ser människor på Jesus och ser helt olika saker. För några har han blivit viktig, de tror att han är Guds son medan andra ser på honom och ser en helt vanlig människa, eller till och med en upprorsmakare. Tolkningen av samtiden har aldrig varit enkel.

Jesus låter berättelsen om sitt liv och handlande bli en termometer. Och det går att ta temperaturen och se något, om man skärper sinnena.

För några veckor sedan var det askonsdag. Korsets tecken tecknades i aska medan orden sades, ”Minns o människa att du är stoft och stoft ska du åter bli”. Där stod vi i kyrkor över hela landet och bekände vårt släktskap med denna världens stoft. Vi mindes också ursprungstanken att vara mer än så och vi påmindes om att det som gått förlorat kan återställas.

Vår längtan efter att återfå det förlorade kan få oss att lyssna efter Gud. Och där, i söndagens evangelietext säger Jesus ”Mina får lyssnar…”

Att lyssna till rösten av den vi vill lära känna, är alltid en början. I lyssnandet hör vi något. Så fungerar det oss människor emellan och mellan oss och Gud. När vi tar oss tid till lyssnandet kan vi sedan ta ställning och fråga oss om vi tycker om det vi hör. Då kan det uppstå, som Marcel Proust skriver om, att någon, får oändliga proportioner i en människas liv.

Jesus talar vidare, ”Mina får lyssnar till min röst och jag känner dem”. Här ser vi något växa fram, en relation. Lyssnandet blir till kommunikation och där börjar all relation. Det är klart att vi kan fundera på hur en relation med Gud ser ut och fråga oss hur vi lyssnar till honom.

I hela kyrkans historia har vilan i relationen legat i att Gud redan har talat och fortsätter tala, i bibelordet, i predikan, i nattvarden, i bönen men också på andra sätt, genom medmänniskor och för någon, genom ett änglabesök.

Jesus fortsätter på meningen och säger ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” Jag älskar hur evangelisten Johannes använder det lilla ordet, och, i texten. Ordet och, liksom driver texten med tempo i en riktning och vi ser tydligt hur det ena följer på det andra. Det innebär att efter lyssnandet kommer kännandet och sedan följandet. Med åren växer något fram, en kärleksrelation som ibland är obegriplig i andra människors ögon.

Kerstin Oderhem
missionsföreståndare, EFS