Grundvalarna skakar och vi trevar oss fram på nya sätt

En föreläsare berättar om sin erfarenhet av att vara på en plats där det uppstod jordbävning. Golvet rörde sig. Allt skakade. Det fanns ingen stabil, lugn plats att stå på. Men hennes hjärna kunde inte acceptera det. Kroppen ville inte acceptera det.

Fötterna sökte av sig själv efter den stabila platsen. Men den fanns inte. Så vad göra? Springa omkring? Krypa? Lägga sig ner under något och vänta? För att sedan treva sig fram på det nya underlaget?

Det är inte jordbävning hos oss, men nog skakar grundvalarna på mer än ett sätt. Var finns den stabila platsen? ”Nu får det vara slut på detta!” säger vi trött.

Samtidigt har vi börjat treva oss fram på nya sätt. Men vilset är det. Och vad kan en människa göra? Se om sitt eget? Det är lätt att drunkna i nyhetsflödet, springa dit någon pekar, som Jesus säger i Lukasevangeliet. Var finns vägledning?

Samtidigt är vi bra på att göra som vi alltid gjort. Jesus talar om det. ”Människorna åt och drack, köpte och sålde, bildade familj, planterade och byggde upp.” Livet löpte på i ”Noas och Lots dagar”. Och i Amos dagar, profeten i dagens gammaltestamentliga text.

Han levde 750 år före Jesus, 2 750 år före oss. Han är aktuell, inte för att han siar om framtiden, men för att det är något med oss människor som gör att vi liknar oss själva genom tiderna. Han sätter ord på det.

Amos var egenföretagare med får och fikon som bas. Livet rullade på. Så drabbades han av insikt, av Gud. Kanske var det en inre jordbävning. ”Plötsligt insåg jag att Guds rike är inom mig, och ibland oss”, skulle han kanske sagt, om han hört Jesus.

Insikten kom något år före en jordbävning, där marken skakade ”som en fullastad halmkärra skakar” och det inte fanns någonstans att fly. Hans inre jordbävning hjälper Amos att tolka den yttre – och att hitta en ny livsriktning.

För Amos är naturens röst och Guds röst, sammanflätade, om än inte identiska. När han hittat nytt fäste för sina fötter, ett fäste som är Gud, vandrar han norrut. Han kliver in i ett välmående rike och ser direkt klyftorna i samhället.

Han ser hur de frossar i fester. Han ser hur de ”förvandlar rätten till malört och slår rättfärdigheten till marken”. Han ser hur de ”säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor”. Hur de ”trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa”. Han ser en ”törst efter Herrens ord”.

Han ropar ut vad han ser. Han är jobbig att lyssna på och blir besvärlig för makten. Han måste bort! Men han ger sig inte.

Amos hör Guds röst i naturens språk. Rost, sot och gräshoppor på skörden. På den ena åkern regnade det, på den andra inte. Trädgårdar och vingårdar förtorkar. Pest drabbar. Han talar om det som straff. Jag tänker på det som konsekvenser av hur vi lever. Amos manar till omvändelse. Än finns det tid.

Nu är omvändelsens tid. Vi övar oss i att ta oss fram i en ny verklighet. Samtidigt försöker vi leva som vanligt. Det finns ingen annanstans att vara än i denna dubbelhet. Och mitt i nuet hörs Guds röst, säger Amos. Inifrån, säger Jesus. ”Guds rike är inom er och ibland er.”

Jag hör Jesus säga att hans medlidande finns med oss som ett frö, att Guds kraft finns där som ett frö. Det tränger genom jorden och bryter ny mark. Jag hör honom säga att omvändelsens väg finns där, att skaparkraften och uppfinningsrikedomens väg finns där – inom oss och ibland oss. Än är tid, men nog skakar grundvalarna.

Carina Sundberg
Stiftsteolog, Linköpings stift