Gud vill komma och inta det område som är vårt hjärta

Det är svårt att läsa Josuas bok om man inte noggrant påminner sig förutsättningen för det intåg i det förlovade landet som Josua får leda. Folk efter folk blir under processens gång fördrivna, nermejade – det är ingen rolig läsning i en tid då det är krig i Europa. Ingen rolig läsning för den som lärt sig att ”Gud är Kärleken” och att ”alla människor är lika mycket värda”.

Vad är då förutsättningen? Jo, det är den att Gud tar tillbaka det land som egentligen är Hans, land som blivit ockuperat. Nu ska det återges till sin rättmätige ägare. Men till vilket högt pris! Hur ­skulle det kunna vara så mycket värt? Det är nog extra svårt att förstå för den som bott i ett land med fred i över 200 år.

Vi värjer oss vid tanken på att något kan spela så stor roll, vara värt allt blod, svett och tårar. Men enligt Bibeln så är det något självklart gott, att Guds folk skulle få ett eget landområde. Och detta att Rachav svek sitt eget folk verkar, enligt Hebreerbrevets författare, vara av mindre betydelse jämfört med att hon tog emot Josua och hans polare ”som vänner”.

Kanske är det något liknande vi alla står inför, i det att Gud vill komma in i vårt liv, i vårt hjärta och inta det område som egentligen är Hans, eftersom Han skapat oss. Då vi alla, släkt med Adam och Eva som vi är, har vänt oss bort behöver vi ”omvändelse”– vi behöver bli vänner med Gud och lita på ­Honom.

Och det är inte bara mysigt. Om vi sitter där i halvmörkret i tv-soffan så kan det vara ganska ­jobbigt att ”Gud är ljus” (1 Joh 1:5). Vi kanske inte alls har lust att vårstäda, att öppna fönstret utan är rätt nöjda med vår artificiella belysning, som vi kan styra efter behag. Gud vill komma och inta det område som är vårt hjärta – vilket antagligen betyder att en hel del av det jag kallar ”mitt” behöver rensas ut.

Det kan vara betydligt lugnare att låta bli, att ha det som man har det och behålla sin autonomi. Men förr eller senare ställs vi ändå inför bibelordet: vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen(s tv-utbud) men förlorar sin själ, sitt liv? (Mt 16:26) Och det eftersom om Gud är liv (som Bibeln påstår) då är det bara tillsammans med Honom som vi har liv. Att ligga kvar i tv-soffan kan kännas hur rätt som helst, men behöver inte vara det. Kanske är det till mig, just i dag, som Jesus säger, som Han sa till den sjuke mannen i Kafarnaum: Stig upp….och gå!

Men vad skulle det då kunna betyda, att ”gå i tro”? Vad var det som gjorde att Josua vågade, att Rachav vågade, att vännerna till den sjuke mannen i Kafar­naum bemödade sig att ta sin vän till Jesus? Gemen­samt är att, ställda inför ett omedelbart behov (av land, vänner, hälsa), så agerar de – utan att kunna vara säkra på experimentets utgång. Men de vågar ändå agera.

Kristet liv handlar om att våga och att orka gå, men också, och före det, om att lyssna och söka Gud. För om vi inte lärt känna Guds röst, då kan vi ju omöjligt veta vart Han vill att vi ska gå. Då kan det kännas lika så gott att ligga kvar i mörkret, att gräva ner talenten, att avvakta och kanske hoppas på en otvetydig uppenbarelse längre fram.

Augustinus bad i sin ungdom: Gud, gör mig god – men inte än! Det är lätt att förstå andan i den bönen. Och, om det bara hade varit en teoretisk diskussion hade man kunnat säga att det är intressant att människan är så benägen att hålla sig borta från det som hade kunnat rädda henne. Som det är nu, om man ska lita på bibelordet, är det inte en abstrakt risk utan högst verklig: att missa målet – vänskapen med Gud och livet med Honom.

Gud bevare oss för den sortens likgiltighet!