Hon kan trampa på ormar och törnen

Rysningen tycks i vår tid vara förpassad till filmen, till nöjesfältens spökhus – men en bedjande människa bör låta sig skakas om också genom det heliga. Jungfru Maria visar oss vägen.

Eftertanke av Rebecca Klitgaard Nelsson.

I alla bra rysare finns en motsättning mellan fara och trygghet, natur och kultur: ett spel mellan det ombonade hemmets säkerhet och det vilda skriet från vidderna. Man påminns om den uråldriga fiendskapen mellan människan och det vilda, mellan Eva och ormen.

Ja, rysaren inger en bävan som fortsätter bortom eftertexterna. Skuggestalter anas i vardagliga ting – en huvtröja som hänger på en krok.

Människan brukade hantera sin fruktan genom religionen. Men i dag är åtskilliga fasor bortbyggda, och många av oss förstår nog inte riktigt vad vi ska med Gud till.

Vi har förnuftet, vi har tekniken, vi har tryggheten i vår egen hand. Men i förödelsens stund påminns vi om att vi är vanmäktiga, och vi ber.

Mötet mellan Gud och människa inger en alldeles särskild rysning. Det heliga är den plats där allt står och väger, där verkligheten blir obarmhärtigt synlig, där Guds strålande ansikte blottar den egna syndfullheten, där sinnet kan helas, där en hand sträckes ut – som gör att du kan gå torrskodd över vattnen.

Det heliga inger en lidelse som kan brista från själens djup med spasmer och skakningar, eller komma svepande som en stilla ström.

Ja, det heliga inger en lidelse som kan brista från själens djup med spasmer och skakningar, eller komma svepande som en stilla ström, som fyller dig med en lovsång som fortsätter att vibrera i kroppen under en tid.

När Jungfru Maria möter ängeln Gabriel, som kommer till henne med sitt omvälvande besked, blir hon förskräckt, omskakad.

Det heliga ska befrukta henne; hon ska omsluta det som inte kan omslutas. Även Gabriel blir skrämd, om man ska tro den underbart vackra Akáthistoshymnen: Medan han talade okroppsliga ord, såg han dig, Herre, ta kroppslig gestalt. I förfäran stannade han och ropade detta till henne: Gläd dig, i dig lyser glädjen fram …

Hon låter denna obeskrivliga erfarenhet blomma ut i en lovsång som fortfarande inte har tagit slut. Hon hörde, likt Stagnelius, det heliga Ord, som ropte åt världarna: »Bliven!» – och i vars levande kraft världarna röras ännu. (Ur Erik Johan Stagnelius dikt ”Vän! I förödelsens stund”.)

Hon är ödmjukhet och mildhet men hon är inte mjäkig. Hon kan trampa på ormar och törnen – som Karlfeldt diktade en gång. Hon är vår räddare ur fasorna. Hon är Jakobs stege. Hon är dagens mor.

Det finns nu levande människor som säger sig ha mött Maria. Det finns de som rapporterat att de sett Madonnastatyer gråta – tårar eller blod. Sådana uppenbarelser kallas för lakrimationer, av latinets ord för tårflöden. Sanningshalten är förstås svår att bedöma. Kan man tro på det?

Jag söker efter filmer och bilder, men ryser inte själv när jag ser dem. Däremot blir jag tagen av de ansikten som säger sig ha skådat henne, som de hundra­tusentals kristna och muslimer som såg henne sväva på ett kyrktak i Zeitun, Egypten, 1968. Många som har mött Maria vittnar om en inledande bävan – och om en oerhörd värme och välsignelse som följer dem än i dag.

Jungfru Marias välsignande jubel tycks inte gå att ta miste på. Inte heller hennes tårar. Hon sägs gråta när hon ser vårt avstånd från hennes son och glädje – den hon bar så nära. Hon uppmanar till fasta och bön.

Ja, må fastetiden bli en tid då allt ställs på ända, då den osminkade verkligheten blir obarmhärtigt synlig för oss, då vi närmar oss Kristus med ödmjukt hjärta likt den saliga Maria, då vi förfasas vid korset och blickar upp för att se henne, som nu är vår mor.

Ja, hon är vår andliga mor och hon gråter för oss. Och vad är väl starkare än en moders milda tårar?

Rebecca Klitgaard Nelsson
pastorstadjunkt i Leksands pastorat

Fakta: Jungfru Marie bebådelsedag

Tema: Guds mäktiga verk

Första årgångens texter:

Jesaja 7:10−14

Romarbrevet 8:1−4

Lukasevangeliet 1:26−38

Psaltaren 147:7−15

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke
Bertil Murray
En spännande och fin betraktelse kring Maria. Hennes betydelse kan knappast överbetonas i den svenska kyrka som under så många århundraden levt som vore vi moderlösa.