Hur är förhållandet i mitt liv mellan smågodis och riktig mat?

Om vi låter bli att söka Gud först så löper vi risken att slarva bort den skatt som hade kunnat bli vår, om vi tagit vara på den. 

Eftertanke av Anna Sophia Bonde.
 

Det berättas om aposteln Johannes att han ännu på sin ålders höst var en så uppskattad predikant att han varje söndag bars in i kyrkan och fick predika – liggande. Det är nog inte många präster vars församling varit så angelägen att bevara deras ord…

Nu var det nog säkert inte i första hand Johannes egna ord de längtade att få höra. Det de aldrig tröttnade på var hur han levandegjorde Ordet för dem. Johannes fyllde bokstäverna med Ande och liv. Eller, tror jag också man kan säga: han hjälpte sina församlingsbor i Efesos att leva.

Det är särskilt intressant att han var så uppskattad, ja älskad, med tanke på hur kärv hans undervisning är. Visserligen talar han mycket om ”ljus” och ”kärlek”, men han hymlar inte med skarpa varningar om att inte vandra i mörkret.

Denna vecka varnar Johannes oss för att älska världen. Hur landar de orden i oss som har så lätt för att, med Jesu ord från Bergspredikan, ”samla skatter här på jorden”? Det har nog alltid varit svårt men ibland tänker jag mig att ett konsumtionssamhälle som vårt ger särskilda frestelser just genom den ständiga mängden av erbjudanden.

Det är mycket man borde säga nej till och det är tröttsamt att värja sig. Det blir lite som när Woody Allens rollfigur Zelig, i filmen med samma namn, anklagad för polygami försvarar sig: Jag vet inte varför jag gifte mig med alla dessa kvinnor, det verkade bara vara det rätta att göra just då.

Själv hyser jag ett begär efter morgontidningen som inte utan vidare kan kallas sunt. Men jag vet att de dagar blir bättre då jag tar morgonbön och bibelläsning före nyheterna. I all enkelhet är väl det ett sätt att praktisera ”Sök först Guds rike … så skall allt det andra tillfalla er”.

Det är svårt att stänga av. Svårt att vänta. Och förresten: vad ska man vänta på? Vem?

Undlåter jag att börja med att överlämna dagen i Guds händer så svämmar liksom notiser, artiklar, skvaller och politisk analys över inuti. De blir små ”gudar” som regerar mig, till tanke och hjärta. Jag blir splittrad. Morgonbönen, å sin sida, samlar ihop mig och gör det lättare för mig att urskilja viktigt från mindre viktigt.

Ingen kan väl klandra israeliterna i öknen för att de tröttnade på att vänta på Mose. Inget är mer naturligt än att de beslöt ta saken i egna händer. Hellre än att stå ut med Guds tystnad designade de sig, med Arons goda minne, en egen gud. Det finns ett gammalt uttryck för detta, horror vacui – rädslan för tomrummet.

Denna rädsla förklarar mycket av den förströelse som omger oss, varje minut i radio och på tv och nätet ska fyllas. Det är svårt att stänga av. Svårt att vänta. Och förresten: vad ska man vänta på? Vem? Det vill till att man har mött en blick som aposteln Johannes, med lika delar värme och sanning, för att förstå att det finns något som är värt att vänta på.

Annars kommer vi nog att hamna där att vi systematiskt käkar smågodis (så gott, så färgglatt!), när vi egentligen behöver ett mål lagad mat. Smågodiset är alltid tillgängligt; maten behöver tillagas, den kräver tid. Många guldkalvar hinner tillverkas när man inte orkar vänta på den burgundiska högrevsgrytan.

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Jesu ord till sina vänner manar till eftertanke. Hur är förhållandet i mitt liv mellan smågodiset och the real thing? Prioriterar jag att söka Guds ansikte eller skjuter jag upp det till något diffust framtida tillfälle som jag tänker mig är bättre lämpat?

Då jag hunnit med allt det där andra… Jesus lovar oss att om vi först söker Gud så ska vi få allt det andra också. Jag tror det betyder att om vi låter bli att söka Gud först så löper vi risken att slarva bort den skatt som hade kunnat bli vår, om vi tagit vara på den.

Anna Sophia Bonde
Präst i Mölndal och skribent

Fakta: Sjuttonde söndagen efter trefaldighet

Tema: Rik inför Gud

Första årgångens texter:

Andra Moseboken 32:1−4, 30−35

Första Johannesbrevet 2:15−17

Matteusevangeliet 6:19−24

Psaltaren 49:6−12

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke