Inför de stora frågorna mjuknar tonen även på Twitter

Varje människa bär på sina egna berättelser, och i delandet av dem bär vi varandras, skriver Carl Henric Svanell i veckans Eftertanke. 

Vad gör en människa som får beskedet att hon bara har en tid kvar att leva?

Alla känslor som måste väckas när man tänker på sina barn och allt som de kommer att göra och som man som förälder kommer att missa. Allt det man velat göra och som nu förblir önsketänkanden. När tillvarons grundvalar skakar så uppstår lätt kaos. Det är helt naturligt att alla olika känslor kommer fram, och att man väljer att göra prioriteringar med den tid man har kvar.

Joachim Elsander, sjukhuspastorn i Dalarna, ägnade de tio sista månaderna av sitt liv åt att berätta om sin resa genom liv och sjukdom fram mot sin död.

Av den tid som han hade kvar och med den ork han hade för dagen gjorde han det han brukade. Han mötte människor, samtalade, skrev, vände och vred på teologiska och allmänmänskliga perspektiv. Han fortsatte att vara make och pappa till fem fina barn och levde det liv han nu hade, med allt vad det nya innebar. Ömsom oro och rädsla. Ömsom skratt och tacksamhet.

Hans Twitterkonto blev en mötesplats där en stor skara människor som annars kunde ha vitt skilda åsikter och olika ton i samhällsdebatten, för en stund förenades inför de stora outgrundliga frågorna om döden och livet.

”I en värld där glädje, lycka, misär, terror, lidande och njutning går om lott eller sker med bara några meters avstånd så hände detta. Vi har alltid det andra hos oss, men vi kan göra något av det vi har tillsammans med dem vi har.

Joachim vilade i en tillit att den Gud som bar honom in i livet också tar emot honom. Alla kan inte vila i det, och han fick ofta höra att han hade en så stark tro mot slutet av sitt liv. Det brukade han säga att han inte hade, men att han kunde luta sig mot att nåden bär.

Vid vårt sista möte i början av februari berättade Joachim om en ortodox präst i USA som hade drabbats av hans berättelse, och att de hade inlett en skriftlig dialog under vintern. En dag knackade det på familjen Elsanders dörr. Där stod en annan ortodox präst, verksam i Sverige, som skulle överräcka en olja och en hälsning från den amerikanske kollegan. Joachim bjöd in honom och de fick en stund tillsammans där de samtalade, bad tillsammans och där Joachim blev korstecknad och smord med oljan.

I en värld där glädje, lycka, misär, terror, lidande och njutning går om lott eller sker med bara några meters avstånd så hände detta. Vi har alltid det andra hos oss, men vi kan göra något av det vi har tillsammans med dem vi har.

I mötet mellan den ortodoxe prästen och Joachim så fanns ett gudomligt nu, trots all smärta och ovisshet som rörde sig i hans livsvärld. Oljan är inte en frommare handling än vad kommentarer, böner och emojis är. De är alla symboler för att uttrycka samhörigheten inför livets villkor. Kampen att uthärda det vi inte kan kontrollera. Vanmakten som kan drabba mig i ett förlorat fotfäste, men där kraften som för oss ihop hjälper mig stå lite mer stabilt en stund.

Joachim har lämnat det här livet, men hans berättelse kommer att finnas kvar. Varje människa bär på sina egna berättelser, och i delandet av dem bär vi varandras. Mitt i allt har vi fortfarande de fattiga hos oss, Twitterfolket likaså.

Innan vi sa hej då den sista gången, gav jag Joachim ett citat av Nils Ferlin: ”Det var bara tokar och dårar, som lyssnade på dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt, och då var ditt rike som störst”.

Det fick bli en påminnelse till mig själv, Joachim och alla andra Twittermänniskor. Vi kan försöka bejaka det gemensamt mänskliga, för där mitt i det som bara tycks andas oenighet uppenbaras vår likhet.

Carl Henric Svanell 
präst

Fakta: Andra söndagen i fastan – Den kämpande tron

Tredje årgången:

Jesaja 61:1−3

Hebreerbrevet 11:23−27

Markusevangeliet 14:3−9

Psaltaren 130

Liturgisk färg: violett

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift