Clerical or casual? Vad ska du ha på dig?

Clerical or casual? Vad ska du ha på dig? Min väns fråga lyser upp mobilskärmen. Vi har varit präster i tio år, är vuxna människor som inte brukar behöva andras bekräftelse när vi väljer kläder. Men jag förstår henne. Bruket av prästskjortor saknar tydliga regler. Det är grundat i praxis, växer fram organiskt och formas socialt. Så vi stämmer av med varandra och vi anpassar oss till våra sammanhang. Det är så gemensamma praktiker uppstår.

Det är uppenbart att kläder spelar roll. Det märks i boken Vigd till tjänst (2024), som jag var ­redaktör för tillsammans med Karin Tillberg. Det märks i forskningsrapporten Pastoral entré (2025) om prästers lärande i praktiken. Och det märks i Anders Göranzons och Helena Inghammars artiklar i Svensk kyrkotidning under våren och sommaren. 

Om de liturgiska kläderna finns mycket skrivet. Men prästskjortan är ett vardagsplagg. Den bärs varje dag på jobbet, kombineras med jeans och snea­kers, slängs i tvättmaskinen på 40 grader och bärs nästa dag igen. Prästskjortan har inga guldbroderier, inga insydda symboler, ingen historia med rötter i antiken och medeltiden. Bakgrunden till den lilla vita plastfyrkanten tycks borttappad i herrmodets vindlande utveckling. 

Och ändå är prästskjortan, i praktiken, den mest gångbara prästlegitimation vi har. Sedan andra halvan av 1900-talet har den varit ett internationellt och ekumeniskt tecken på att någon är präst. Inte minst yngre kvinnor vittnar om att när man ”inte ser ut som en präst” kan skjortan vara närmast nödvändig för att andra ska identifiera en som ”prästen”.

Till Sverige tycks den moderna prästskjortan, som så mycket annat, ha kommit från England ­under 1900-talet. Unga präster vände den billingska kaftan­skjortan – fadermördaren – ryggen till förmån för den anglikanska rundkragen. På den kunde man vid behov fästa elvan med gem, även om man sedan riskerade rostfläckar på det vita linnetyget. 

Till vardags blev frimärksskjortan snart ett smidigare alternativ. Den uppfanns, i alla fall enligt informationen på ett brittiskt prästklädesföretags hemsida, av Johanna Gleeson, som 1966 ansökte om patent för skjortan med en ”tunnel” för kragen. Förenklingarnas tid var nu. I Sverige byggdes förortskyrkor i nybyggda stadsdelar. Jag ­föreställer mig att präster i frimärksskjorta kunde fungera som levande reklampelare för kyrkan i ett samhälle där det inte längre var självklart att prästen fanns i prästgården och prästgården fanns bredvid socken­kyrkan. 

Jag har levt hela mitt liv bland klerikala outfits av varierande karaktär. Jag behöver nya perspektiv och frågar en bekant som inte är teolog vad hon tänker om prästers klädsel. Hon berättar om den ortodoxe präst hon brukar se stega fram över förortstorget på väg mot mataffären vid lunchtid. Han är klädd i hellång kassock och har ett stort guldkors om halsen. ”Och allt som gör världen vackrare är ju positivt, tänker jag”, säger hon och ler. 

Varken prästidentiteten eller tillhörigheten är beroende av våra kläder. Men våra kläder kan hjälpa oss när vi behöver känna den i våra kroppar.

Den kanadensiska teologen Natalie Wigg-Stevenson skriver i Ethnographic Theology (2014) om sin upplevelse av att ordineras till pastor. Wigg-Stevenson beskriver hur hon dagen efter ­gudstjänsten ­sitter hemma på golvet, lutad mot en av sina bokhyllor, och försöker förstå vad hon har upplevt. Hur hon, den kritiskt tänkande, feministiska forskaren har blivit överväldigad av en så patriarkalt ­präglad rit. Hon kämpar med att förstå blandningen av känslor, att hon samtidigt vill göra motstånd mot systemet och underordna sig det. Det är i den paradoxen agensen finns, kommer hon till slut fram till. Vi bär vigningsliturgins meningsskapande kraft i och på våra kroppar. I prästskjortan är autonomi och egenansvar sammanvävda med tillhörighet och gemenskap. 

När jag förbereder den här artikeln säger i stort sett alla jag pratar med, på ett eller annat sätt, att prästskjortan fyller en funktion just genom sin synlighet. Ingen ska behöva fundera på om detta är en präst. Kyrkan blir synlig, mänsklig och konkret. Det är en aspekt av prästskjortan, och med den aspekten kommer egenansvaret och ja, makten. Vad jag gör, vem jag är, vad jag säger spelar roll. Att vara präst är att lära sig att leva som en symbol, skriver Gordon W Lathrop i The Pastor (2011). Det är inte riskfritt. För i vårt mänskliga behov av symboler finns också längtan efter det enkla, det tydliga och det trygga. 

Men för att symboler ska kunna vara ­öppningar mot en större verklighet måste de utmana våra förväntningar. Symboler pekar på helighet i det som verkar vardagligt och på hopp i det som verkar hopplöst. Det gäller även präster. Vackra kläder kan vara viktigt. Om vi kan bidra till att göra världen vacker är det viktigare. 

En annan aspekt av att bära prästskjorta är gemen­skapen och inordningen i den institutionella strukturen. Det är därför präster ibland har prästskjorta även när vi bara träffar varandra. Den påminner oss om uppdraget från vigningen och om att vi inte är ensamma. Den visar hur vi hör ihop med varandra, med stift, biskopar och kyrkor runt om i världen. Att som ensam individ vara en symbol är svårt, i längden kanske omöjligt. Tillsammans kan vi bäras av kyrkan. Varken prästidentiteten ­eller tillhörigheten är beroende av våra kläder. Men våra kläder kan hjälpa oss när vi behöver känna den i våra kroppar. 

Med kyrkohistorien som fond är prästskjortan ett modernt påfund. Modetrender kommer och går, och med dem rostfläckar från gem, stärkt linne, trikå­toppar och plastflärpar. I en globaliserad värld och ett mångkulturellt samhälle är det självklart att vi inspireras av varandra. Prästskjortan, i dess olika former, är inte en uniform. Den har inte Svenska kyrkans logga och den säger ingenting om var jag är anställd. Det är detta som är dess styrka. Den visar på hopp, oberoende av kyrkliga gränsdragningar. Den bärs av människor som, trots alla sina brister, representerar en gränsöverskridande kyrka som finns till för världens skull. 

En präst i kassock köper lunch på ett förortstorg i Göteborg och min vän ler när hon ser honom. Själv går jag en lördag vilse i en bohuslänsk sommaridyll klädd i en trikåtopp med instickskrage. Vi är del av samma rörelse. Traditioner möts, krockar och förändras. Det vardagliga och det heliga samexisterar. Kanske blir världen lite vackrare.

Om ni vill veta svaret på frågan från inledningen, clerical or casual, så valde vi just den gången casual.

Karin Rubenson,
präst och ­biträdande universitets­lektor i religions­vetenskap vid Göteborgs universitet