Gud bygger vägar rätt igenom det trasiga

Grävköping.

Så kallas ibland staden där jag bor, med en blandning av humor och uppgivenhet över alla vägarbeten som aldrig verkar bli klara. Så snart ett till slut är färdigt så dyker det upp ett nytt. 

Vi suckar över avstängningarna, över bilköerna, över gruset som fastnar i skorna. Man lär sig med tiden att väja för koner, att ta en annan fil än den man tänkt, att räkna med att resan tar lite längre tid. 

Och någonstans mellan asfaltsdamm och gula skyltar hinner man tänka: Så här ser mitt eget liv rätt ofta ut. Vi står vid våra livs ”tillfälliga trafikljus” och undrar varför inget rör på sig. 

Så fort vi tror att allt äntligen lagt sig till rätta så börjar det skaka i marken igen. Något behöver lagas, justeras, grävas upp. En påtvingad omväg vi aldrig bad om, men som ändå sker.

När Jesaja talar om att bana väg för Herren använder han just vägbyggets språk: dalar ska höjas, berg sänkas, ojämn mark bli slät. Men jag tror inte det handlar om att människor ska fixa sitt liv så perfekt att Gud kan komma, utan om att Gud är en som bygger vägar rätt igenom det som är trasigt, skapar broar över avgrunder och länkar samman människor världen över. 

Johannes Döparen står i öknen, där vägarna knappast är perfekta, och säger att här börjar förberedelsen. Omvändelsen som han i stundtals hårda ordalag uppmanar människorna till är mer en ansträngning än ett krav på perfektion. Gör det som är möjligt att göra för att vägen ska bli färdig: dela, ge, lev rättfärdigt. 

Det är ett långt, mödosamt vägbygge som sträcker sig genom hela mänsklighetens historia, och ändå kommer det oss så nära i vår vardags små val och skav. 

Johannes står inte som en projektledare som kräver att folket gör klart vägen i förväg så att Gud sedan kan komma finåkandes. Han pekar i stället på att Gud redan är på väg, att vägarbetet ytterst är Guds eget men att vi får vara med och bidra. Vi är inte arkitekterna, men vi är delaktiga. Vårt uppdrag är att underlätta vägbygget.

Och precis som vi uppskattar när trafiken till slut flyter fram på en välplanerad väg, får vi lita på att Gud ser den större ritningen långt bättre än någon vägarkitekt. 

Där vi bara ser grus, provisoriska skyltar och omvägar, ser Gud helheten och resultatet: den breda, hållbara vägen där nåden bär och där liv får röra sig fritt. 

Men fastän det är Gud som har ritningen så är vi kallade att röja bort sådant vi kan röja undan: hårda ord, likgiltighet, själviskhet. Att dela vår skjorta, att sluta ta mer än vi behöver, att leva så att vägen inte blockeras av oss själva. Att följa de omvägar som livet och Gud leder oss in i, även när vi inte riktigt förstår kartan.

Det är Guds vägarbete som pågår men vi är medarbetare i processen. Varje liten handling av rättvisa, generositet, kärlek eller mod lägger ännu en liten bit asfalt, rätar ut ännu en kurva, fyller i ännu en grop. 

När vi gör sådant som öppnar för Guds kärlek i världen, då gör vi just det Jesaja och Johannes uppmanar oss: vi banar väg åt Herren.

Kanske kan de många vägarbetena i vårt lands alla Grävköpingar denna advent få vara tecken på pågående förvandling, inte bara något som ger upphov till bilköer och frustration. 

Kanske kan de få påminna oss om att även om vi inte ser slutresultatet just nu så vet vi att någon arbetar mot ett större och bättre mål än vi kan föreställa oss.

Mitt i allt som är öppet, ofärdigt och uppgrävt i våra liv, där är Herren redan på väg. Och vi är kallade att göra vår del i Hans ständigt pågående vägarbete.